Örebrosimmaren Anna Polivanchuk gick miste om priset ”Årets idrottare med funktionshinder” vid måndagens Idrottsgala.
Nu rasar Dövidrottsförbundet över juryns beslut att ge priset till simmaren Anders Olsson.
– Anders Olsson är en fantastisk idrottsmänniska, men det bör vara självklart att juryn rankar OS–prestationer högst. Deaflympics är trots allt den största tävlingen som en döv idrottare kan delta i, säger säger Dövidrottsförbundets sportchef Joachim Sundström.
Anna Polivanchuk har vid två tidigare tillfällen varit nominerad i samma kategori, men aldrig vunnit. Att hon i måndags blev ratad en tredje gång tog hon mycket hårt enligt förbundets sportchef.
Någon direkt klagan har dock inte Dövidrottsförbundet framfört till Idrottsgalans jury. Istället för att tala om ett nedvärderande av dövidrotten vill Sundström lyfta fram okunskap som orsaken till att Anna ratades på prisutdelningen.
Så sant som det är sagt. Just okunskap ligger ofta till grund för "orättvisor". Okunskap i någon form bär vi alla på.
Detta visar än en gång på det svåra i att jämföra olika idrottsprestationer. När du dessutom skall jämföra funktionshinder och olika tävlingars värde, ja då blir uppgiften övermäktig. Självklart kan det leda till missnöje, både bland idrottsmän och deras olika förbund. Ärligen ska dock sägas att den glädje som sprids nog är minst lika omfattande som missnöjet.
Vi torde få fortsätta leva med denna "upplevda orättvisa" då det knappast är möjligt att tillfredsställa alla. Hur många priser som än delas ut så kommer alltid någon att känna sig förfördelad och felaktigt behandlad/bedömd. Var i livet finns den ultimata rättvisan ? Aktuella bilder från Haiti tycker jag räcker som svar på den frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar