Idag är det tio år sedan.........

Idag för tio år sedan, tisdag den 26 juni 2001, förändrades mitt liv totalt. På ett ögonblick.Jag befann mig på mitt kontor i Eskilstuna och skulle åka vidare till Mariefredsanstalten där jag skulle jobba resten av veckan. Men så, vid 15-tiden, brände det till i huvudet och jag kände mig konstig. Blev snart varse att jag inte kunde gå. Ilfärd med ambulans till Mälarsjukhuset och därifrån snabbt vidare till Akademiska sjukhuset i min förra hemstad Uppsala. Detta eftersom det var en mycket kraftig stroke och jag befann mig i gränslandet mellan liv och död.

Hur illa det var förstod jag efteråt när D berättade för mig vad en läkare svarat på hennes fråga:
-hur ser prognosen ut för min man ?
Läkaren:
- "Se det så här. Din man har fått en dödlig sjukdom, men överlevt". Rått men elegant uttryckt .

Det här var sista arbetsveckan innan semestern det året och D var hemma och planerade vår smekmånad. Vi hade nämligen gift oss på dagen en månad tidigare, den 26 maj 2001 i min barndomskyrka i Boteå, Ångermanland. D fick i stället avboka de inledande övernattningarna på smekmånaden.

Ja, resten är historia. Det blev c:a 3 månader på sjukhus, några år i rullstol och via träning, träning, träning en mödosam väg tillbaka till ett drägligt liv. Tillbaka blev det ju egentligen inte, för inget blev som det varit. Allt blev förändrat. Men allt blev inte till det sämre, definitivt inte.

Det kvarstående problemet är förstås att jag blev halvkroppsförlamad med de begränsningar det medfört. Jag bestämde mig dock efter en tid för att även försöka klara av sådant som jag inte skulle kunna klara av enligt de medicinska prognoser som ställdes. Sakta, sakta, lärde jag mig att göra saker, inte som förut, utan på ett annorlunda sätt. Visst, allt tar mycket längre tid, men det går. Allt kan jag förstås inte göra, men det har jag också lärt mig att leva med.

Helt avgörande för att jag fortfarande hänger med är Kärleken. D och jag är fortfarande gifta. De framtidsplaner vi hade blev brutalt ändrade. Via vår dåvarande lägenhet i Örebro, inkl.sommarställe vid Lilla Hemsjön från 2004 så hittade vi 2008 vår plats på jorden där vi nu bor och lever ett underbart liv. Här hade vi antagligen inte befunnit oss utan min stroke.

Jobbet blev nåt som också totalt förändrades. Min chefskarriär tog förstås slut. D avslutade också sin chefskarriär och jobbar sedan 3 år tillbaka på hunddagis. Jag ville dock tillbaka till jobb i någon form. Sakta, sakta tog jag små steg åter och började 2003 jobba några timmar per dag. Dock var den största utmaningen att ta mig till och från min arbetplats, det tog all min energi och kraft. Med support från min arbetsgivare så kunde jag efter en tid sköta mina arbetsuppgifter med hemmet som bas och 2006 arbetade jag heltid igen. Jag hade strax före min stroke 2001 börjat intressera mig för ett speciellt område, ett område som tidigare var helt okänt för mig. Området var neuropsykiatriska funktionshinder, speciellt ADHD fascinerade mig. Här såg jag ett oerhört behov av insatser inom Kriminalvården och jag kunde inte släppa detta engagemang. Att utveckla ADHD-verksamhet inom Kriminalvården tog jag till min huvuduppgift. Det blev ett lyckokast både för mig och för Kriminalvården. Ja, även för de fångar som har ADHD vågar jag påstå.

Låter det alltför bra? Jag har väl helt enkelt lärt mig att fokusera på det positiva. Visst har jag också fått utkämpa strider, t ex med Örebro kommun, med Landstinget och med Försäkringskassan förstås. Dom striderna har jag dock valt att lägga till handlingarna. Jag insåg efter några meningslösa strider att jag i stället skulle lägga min energi på att skapa ett så bra liv som möjligt för mig och min familj. Därför kan jag sitta här idag och känna mig glad och nöjd med det liv jag lever.