Idag var ett reportage om mig i Nerikes Allehanda. Journalisten som skrivit reportaget hade läst min blogg och hon tyckte att den var intressant och ville göra ett "porträtt" av mig så här 10 år efter min stroke.
Jag bad om lite betänketid. Tidigare när jag drev olika frågor i jobbet så var en tidningsartikel då och då ett bra hjälpmedel. Idag är det annorlunda då jag lever ett lugnare och mera tillbakadraget liv. Nu vill jag vara och verka i bakgrunden. Men när jag tänkt en tid så sade jag OK till artikeln som jag tycker på ett bra sätt beskriver min/vår situation. Jag känner igen mig själv när jag läser artikeln och bättre betyg kan väl inte ges.
Jag brukar läsa tidningar på nätet men idag var papperstidningen av NA roligare då reportaget om mig var ett 2-sidigt uppslag. Dessutom flera bilder och mera text, bl. a. ett avsnitt vad jag tycker om ADHD, om Grekland och om att bo nära en flygplats. Så här tycker jag:
- ADHD
När jag 2000 hade i uppdrag att se över kriminalvården för ungdomar i fängelse upptäckte jag att många hade ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Den vanligaste diagnosen var ADHD. Forskare hade känt till kopplingen mellan den här typen av diagnoser, missbruk och kriminalitet men inget hade gjorts. Vi måste lära oss att se de här barnen tidigt så att vi kan ge stöd och ta tillvara deras kunskaper och gåvor. Lika lite som jag vill hamna i facket ”strokepatient”, lika illa tycker jag om att de här ungdomarna stämplas som ”jävla busungar”.
- Grekland
I 30 års tid åkte jag dit. Nu har jag kontakt med många svenskar där via bloggen. Det har varit intressant nu under den ekonomiska krisen, när media utmålar alla greker som fifflare och svartjobbare. De som bor där ser också något annat, något vackert, vänligt och trivsamt .
- att bo nära en flygplats
Första gången ett fraktplan gick in för landning blev det alldeles mörkt i köket, men vi har vant oss. Vi kan sitta i växthuset, titta upp genom taket och vinka: ”Där åker de till Grekland, men vi har Grekland här, med grekisk sallad, retsina och ouzo”.
Dessutom personfakta:
Namn: Steve Ericsson
Ålder: 61
Bor i: Getingstorp, Södra Folkavi
Familj: Gift med Brith Inger som har två barn, Sara och Marcus, och två barnbarn, Alice 3 och Erik 5. I familjen ingår även hunden Nelson och katten Sigge.
Yrke: Verksamhetsutvecklare
Aktuell: 10 år efter stroken. Bloggar på http://stevereflekterar.blogspot.com/
Ett bra reportage! Så trevligt med sanna berättelser, utan snyftstory eller glamor, direkt ur livet.
SvaraRaderaÄlgEva: Precis så ville jag att det skulle vara, direkt ur livet utan excesser.
SvaraRaderaJa, det var ett bra reportage om dej.
SvaraRaderaDet känns liksom coolare att vara med i en papperstidning än att synas på nätet, tycker jag, så grattis!
Ett mycket balanserat reportage som både du och journalisten kan vara nöjda med. Det är så bra att jag gissar att du ville läsa allt före publiceringen. Min egen erfarenhet är annars att tidnings-människor ofta har en tendens att missuppfatta vad som sägs.
SvaraRaderaDu känns som en tänkande, intelligent och intressant person. Tycker om att du får utrymme i media att på ett jordnära sätt uttrycka dig. Jag hoppas vi får möjlighet att träffas någon gång och prata om allt och inget.
SvaraRaderakram E
D O B: Tack för dom vänliga orden.
SvaraRaderaLäste om dig i tidningen!:) Bra reportage:)
SvaraRaderaHanna:Ja, jag kände igen mig själv och då är det bra. Då har både du och jag blivit bra beskrivna i NA.
SvaraRadera