Trädgården förbereds för vintervila

Så är då den tiden kommen när det obevekligen är så att sommaren är slut och sena måltider i växthuset inte längre är att tänka på. Ja, inte i år vill säga, men nästa år så är det dags igen. Det är härligt att alltid kunna hitta motivationsskapande faktorer.
Denna vecka har vi hjälp med de fysiskt krävande höstsysslorna. Själv åker jag mest omkring på elmoppen och pekar och instruerar och njuter ju mera vinterförberedd trädgården ter sig.

Röjsågen har sett till att frigöra stemuren så att jag , när jag i helgen gör årets sista gräsklippning, kan köra riktigt nära och trädgården kommer då att te sig som allra mest välansad.

Lite grävarbete hör förstås hösten till. Här är det häcken nedanför växthuset som fått en rymligare bädd att växa i. Att med spade gräva en enkel rabatt tillhör de sysslor jag saknar allra mest att inte längre kunna göra. I min krafts dagar älskade jag kroppsarbete.

Att se vad som ska/kan göras men själv inte kunna göra det är tveklöst en av de största avigsidorna med att vara handikappad. Jag kan dock tänka, fundera, planera och skissa på kommande projekt och fiffiga lösningar i trädgården. Detta i sin tur leder till många livgivande samtal mellan D och mig. Extra livgivande eftersom D oftast ligger ett antal steg före mig när det gäller planer och projekt. Jag kan väl påstå att det jag tappat i fysisk rörlighet, det har jag i motsvarande omfattning tillägnat mig i mental och intellektuell rörlighet. Så sammantaget är min tillvaro inte sämre än förr, den är minst lika bra eller t o m bättre.
Poolen, inte speciellt saknad av någon, kläs i vinterskrud.Min elbil kommer förstås till stor nytta i trädgårdsarbetet.