Grova brott som scenkonst

Tveksamt initiativ av Örebro länsteater.

  

Att beramade händelser, även grova brott, inte sällan utgör underlag för teaterpjäser är inte ovanligt och nåt som  får accepteras. Teater kan inte bara grundas på fria fantasier utan måste förstås få ha sin utgångspunkt i verkliga händelser. Dock tycker jag att det är osmakligt att göra teater av relativt nyligen begångna grova brott. Jag läser  i Nerikes Allehanda att det planeras en uppsättning på Örebro länsteater om  den serievåldtäktsman som härjade i Örebro 2005- 2010 och som senare dömdes till 12 års fängelse.

För en kort tid sedan aktualiserades en annan teateruppsättning kallad "Englamördaren" . En uppsättning som ska handla om den man som bl. a. mördade den 10-åriga flickan Engla 2008 och senare dömdes för ytterligare ett mord och våldtäkt till livstids fängelse. I detta fall protesterade oxå flickans mamma mot planerna. En fullt förståelig protest som jag ser det.

Min omedelbara reaktion  på båda dessa teaterplaner är vämjelse. Fram för allt tänker jag på offren och deras anhöriga. Allmänintresset kan inte väga så tungt så att dessa grova brott skall få utrymme på  teaterscener så kort tid efter att brotten begicks.

Som jag inledningsvis skrev så får det förstås accepteras att även grova brott ligger till grund för teater. Dock anser jag att det bör krävas att viss tid förflutit sedan brotten begicks. Avsevärt längre tid än de 4 - 8 år som är aktuellt i dessa fall.

Jag har arbetat i fängelsevärlden i hela mitt yrkesliv och mött alla typer av brott och brottslingar och hävdar på intet sätt att brott ska glömmas och gömmas undan. Dock tycker jag att i fall som dessa så väger brottsoffers och anhörigas rättigheter tyngre än allmänintresset och den konstnärliga friheten. I vart fall för överskådlig tid.

Vad tycker du?

Leif G W Persson raljerar vidare

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det tragiska självmordet på Häktet i Örebro.Där ondgjorde jag mig något över att f d överåklagaren Sven-Erik Alhem ofta tar till brösttoner i debatten. Denna gång i sitt fördömande av hur häktet kunde låta något dylikt ske.

Nu är en annan av rättsväsendets giganter, polisprofessorn Leif G W Persson, ute och vädrar sitt missnöje i en krönika i Expressen. Han riktar dock sitt missnöje i första hand mot åklagaren Helena Eckerrot Flodin och det sätt på vilket hon uttalat sig efter självmordet.

G W Persson passar också på att ge sin f d poliskollega, numera generaldirektören för Kriminalvården Lars Nylén, en släng av sleven och menar att denne vältar över ansvaret på häktets medicinskt ansvariga läkare.

Så typiskt detta är. Innan vi vet något närmare om det hända så ska skyldiga utses och huvuden rulla. En polisprofessor borde veta bättre. Detta är dock Persson i ett nötskal. All den kompetens han tveklöst besitter väljer han att låta ligga till grund för tyckande som ofta förtas av att det vävs in i raljanta och förbilligande "personangrepp".
Detta må passa när brott blir TV-show som i "Efterlyst" och "Veckans brott". Där kan Perssons raljanta stil upplevas som stundtals befriande, ja t o m underhållande, men i den seriösa debatten känns stilen oftast bara billig.

Självmord i häkte

Många är de experter som nu tillfrågas och uttalar sig om den för mord misstänkte 52-åringen i Örebro som tog sitt liv i häktet i Örebro. Inget märkligt med detta då en händelse som denna självklart är ett misslyckande och väcker både uppmärksamhet och frågor.

Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem som media envisas med att använda som s k expert i allt som rör rättsväsendet tar som brukligt till brösttoner och fastslår:
- Det är en fullständig skandal för rättsväsendet.
Må så vara men att basunera ut denna "sanning" leder ingen vart. Förutom då att Alhem får lite extra medialjus på sig. Bättre är att konstatera att trots den rigorösa kontroll som råder på våra häkten så kan detta ändå hända och allt ska förstås göras för att det inte ska upprepas. Ändå vågar jag påstå att det kan / kommer att hända igen.

Det är av flera skäl svårt att under längre tid ha sekundbevakning dygnet runt av en häktad eller fånge. För att detta ska kunna ske så krävs först en väl grundad misstanke om att något oönskat kan ske. Sekundbevakning kan inte bara beslutas för att någon råkar ha en "magkänsla". Det ska heller inte bortses från att sådan bevakning också är ett stort intrång i den enskildes liv, även om denne sitter i häkte eller fängelse. Sedan måste också hänsyn tas till vilken negativ påverkan en så tight bevakning kan ha. Och för hur lång tid ska den bestå. Även som häktad eller fängelsefånge har du rätt till en privat sfär.

Hur det var i detta fall vet inte jag men jag kan väl anta att om en läkare hade fastslagit att det förelåg förhöjd suicidrisk så hade bevakningen antagligen varit ännu rigorösare än vad den nu var. Förhoppningsvis bringar kommande utredning mera klarhet i vad som hänt, varför och hur det var möjligt.

Även om det bär mig emot att tala om resurser när det gäller människoliv så är det också en resursfråga att ha en person under sekundbevakning dygnet runt. Det krävs personal som sköter denna uppgift, bara denna uppgift. För det är väl ändå humana bevakningsformer vi talar om.

Jag har själv under mina 30 år i Kriminalvården haft att göra med så väl självmord som mord och har förstås också själv ställt mig frågan:
- Hur är detta möjligt? eller snarare
- Hur i h.....e är detta möjligt?

Inte alltid har händelseförloppen i efterhand kunnat klargöras eller en skyldig kunnat utpekas och jag har med tiden fått lära mig leva med vetskapen om att vi människor, även i de mest kontrollerade och slutna miljöer, kan åstadkomma det oväntade. Ja, t o m "det omöjliga".

Den vetskapen har fått mig att ha ett försiktigare och mera genomtänkt angreppssätt på svårigheter som uppstår och den har också utvecklat mein fingerspetzgefühl.

"Efterlyst"

TV-programmet "Efterlyst" fyller en bra funktion då man hjälper till att lösa brott. Gårdagens program hade dessutom några särskilt lovvärda inslag där brottsoffrens situation lyftes fram. Nog så viktigt för gemene man att ha kunskap om.
Däremot tycker jag att programmet tappat mycket av sin tyngd när Leif GW Persson slutat. Ersättaren Tommy Lindström, tidigare chef för rikskriminalpolisen, fyller inte på långt när utrymmet. Då menar jag inte fysiskt utan kompetensmässigt och intellektuellt.

Igår bjöd Tommy Lindström på en oförlåtlig stupiditet:
- En tittare skickade in ett sms där denne tyckte att polisen lägger allt för mycket resurser på när kriminella beskjuter varandra.
- Tommy L. sade att detta också behöver hanteras polisiärt då tredje man löper risk att hamna i skottfältet.
- Tommy L. fortsatte med att säga att Polisen nog egentligen inte lägger så mycket resurser på detta och tillade ( med ett flin/skratt) att detta på polisspråk brukar benämnas sanering, man sanerar varandra.

Exempellöst.

Det här var ju det sista programmet för säsongen så det finns tid att inför nästa säsong ersätta Tommy Lindström med en mera empatiskt och intellektuellt välmöblerad expert.