Din bästa tid är nu

Jag hittade den här bilden för en tid sedan, i en blogg tror jag, och fastnade för den men  visste inte vad jag skulle skriva i anslutning till den så därför blev det inget blogginlägg den dagen. Idag vet jag heller inte vad jag ska skriva så då får det bara bli så här. Jag kan väl börja med att säga att att jag aldrig bär klocka  numera. Det började efter min stroke mest för att det var så svårt att ta av och på den och lyfta armen för att titta på klockan. En av de där små detaljerna som kan vara rätt irriterande när man är halvkroppsförlamad. Klockan här på bilden behöver jag aldrig titta på och därför heller inte bära på mig. Det räcker att jag har den i mitt medvetande. Det är ändå aldrig någon som frågar mig vad klockan är. Jo, D frågar mig ibland på morgonen när jag parkerat vid datorn och hon och Nelson är i färd med att göra sig klara för att åka till jobbet.