Medaljens baksida

 

Att idrotta på elitnivå är inte riskfritt, något som är väl bekant. Det är inte helt ovanligt med

allvarliga skador bland idrottare. Då tänker vi nog alla i första hand på olika typer av fysiska skador.

För att ta hand om dessa skador är idrotten oftast väl rustad med medicinsk expertis.

Mentala skador hör vi sällan talas om. Knappast beroende på att sådana skador aldrig förekommer. Nej, elitidrottare torde liksom vi vanliga dödliga drabbas av mentala dippar i livet. Kanske vill ingen prata om det, vad vet jag.

En som vill prata om det är förre höjdhopparen Linus Thörnblad som tidigare i år slutade med höjdhoppet efter att ha drabbats av en depression 2010. Elitidrott och depression är självklart en omöjlig kombination.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att friidrottsförbundet mött honom med total tystnad. Mentala rådgivare för att nå bättre resultat brukar idrottsrörelsen gärna tillhandahålla men en rådgivare när du drabbas av en depression skakas inte fram lika lätt. Nej, då kostar man inte ens på sig ett telefonsamtal. Bedrövligt.

Hjälp är uppenbarligen något du får för att lyckas, när du lyckas och så länge du lyckas, men inte när du misslyckas.
Som sagt. Bedrövligt.