Inte efterlängtad men ändå välkommen.

Getingstorps grind står
på glänt för Hösten.

I gårdagens inlägg hälsade jag hösten välkommen. Hösten som har den otacksamma uppgiften att ta vid där sommaren slutar. När varma smekande sommarpustar ersätts av isande kalla höstvindar. När ljusa sommarkvällar drar sig tillbaka  för att ge utrymme åt kolsvarta höstdito. Men med hösten kommer också en friskhet som renar omgivningen. Klar hög luft åtföljs av nya mustiga färger som ersättning för sommarens frodiga grönska. Härliga Greklandsinspirerade sommarmåltider i växthuset får nu ge vika för mustiga grytor och soppor tillagade på vedspisen. Måltiden kryddad av den kvardröjande värmen från den sprakande vedspisen. 
Trots att jag nu möter en tid som för min del innebär ett utökat stugsittande så välkomnar jag likfullt hösten när den nu är här.  Det är ändå bara ett halvår kvar till dess jag återigen kan ikläda mig rollen som sopåkare och post- och tidningsbud.
Jag har med åren blivit riktigt duktig på att njuta av det som ändå är möjligt. Så mycket mera livsbejakande än att ständigt sakna det som inte längre är möjligt. Därav rubriken.