Mera hösttecken

Vid 6-tiden i morse var utsikten begränsad.

D och Osborne var ute på en skogspromenad igår förmiddag och kom hem med nyplockade kantareller så igår bjöds jag kantarellpaj till middag. Mums!

Nyplockade hösttecken.

Supergod kantarellpaj.

Höstmorgon

Varje morgon börjar med att jag ser mig om i mina omgivningar. Så här i ett årstidsskifte är det extra spännande då jag dagligen ser små förändringar där ute. Morgondimman blir tätare, färger skiftar och några växter har fått ge vika sedan igår.

Morgondimman lättar och det gröna börjar ge vika.
Några ståtliga blommor kämpar emot ett tag till.

Snart ser vi bort till grannen.

Måndagmorgon i oktober

Måndagmorgon i oktober låter föga upphetsande, men är likafullt en skön upplevelse då solen fortsätter att slösa sina strålar över Getingstorp. Bara 5 grader förvisso, men likafullt sommarlikt. I alla fall om jag blickar uppåt. D kan dock meddela annat när hon gått morgonrundan i "Lilla skogen" med Nelson och Osborne. Hon kan meddela att det varit frost i natt. Såna ruskigheter utsätter inte jag mig för. Jag nöjer mig med att öppna ett fönster och andas in den friska morgonluften. Och för att ta de obligatoriska morgonbilderna förstås.

En liten, liten, liten antydan till höst.

Om nån timma så har solen omfamnat 
hela "Lilla skogen".

Igår bjöd D på "Veckans fisk",
ugnsbakad torsk med limesmör.
Gott, men för mycket smör i det receptet.

Tveeggat

När jag tittar ut en morgon som denna så känner jag  mig inte alls modfälld för att det är höst. Nej hur skulle jag kunna vara modfälld när jag ser en blå himmel och en sol som dansar över gräsmattorna. Men, när jag öppnar fönstret för att ta några bilder så känner jag av det som D nyss ropade till mig: " Det är nollgradigt ute"! Nu förstår du vad jag menar med rubriken.

Solen dansar över gräset och ger en lätt smekning
 till tegelmuren.

Höstfärgerna gör sig riktigt bra mot den blå himlen.

Stunder av lycka

En ljuvlig höstmorgon har jag upplevt idag på min tur till postlådan för att hämta morgontidningen.  Som vanligt är det tyst och stilla. Det enda ljud som bryter tystnaden är traktorljudet från en granne som är ute och plöjer. Ett härligt ljud jämfört med trafikbullret i tätorten.  Jag tycker synd om den som aldrig får lyssna till ljudet av en plöjande traktor. Eller för den delen, lyssna till tystnaden.

Som så ofta blev det några foton som jag väl har ett hundratal av sedan tidigare. Jag kan bara inte se mig mätt på den underbara plats jag bor på. Jag stannar, tittar, funderar,  jämför och tänker tillbaka på hur det såg ut för några månader sedan. Så olika men ändå så lika. Och här bor jag. Lyckliga jag.

Sigge följde förstås med mig ut och är nu ute på sin dagliga runda här hemma. Snart sitter han på trappräcket och undrar om det inte är  lunchdags.

The same procedure as yesterday

Ännu en sån där ljuvlig höstmorgon då jag stannar till längs vägen efter att ha hämtat morgontidningen och idag dessutom fredagsupplagan av Travronden. Några foton blev det förstås.

Vägen hem.

Bara vackert. Och här får jag bo.

Delar av gräsmattan är fortfarande frostnupen.
Solen har inte hunnit med att värma allt ännu.