Det här med att vara sportintresserad

Jag kan nog sorteras in i kategorin sportnördar, även om jag föredrar benämningen sportintresserad. Jag gillar att titta på sport och gillar det mesta. Dock inte motorsport, särskilt inte speedway. Det säger jag utan att nånsin varit på en speedwaymatch. 

 

Jag borde ju gilla motorsport då jag växt upp på bensinmack och älskade det livet. Men, det var inte motorerna och bilarna jag älskade. Det var människorna, kunderna.

 

Varför skriver jag då detta just nu? Jo, för att jag sedan tidig förmiddag tittar på inomhus-EM i friidrott. Rätt mediokra tävlingar får jag tillstå. Men, vänta. Nyss hoppade Michel Torneus 8,30 i längd. Ledning och nytt svenskt rekord! Och Angelica Bengtsson tar sig till stavfinal då hon nu  klarar 4,60.

 

Kanske är det just detta som är tjusningen med idrott. Det svänger så snabbt. Från besvikelse till lycka på ett ögonblick.

 

Min egen idrottskarriär? Ja, den kan nog sorteras in i samma kategori som början av dagens EM-tävlingar. Det vill säga rätt medioker. Jag var hyfsat duktig hockeyspelare. Hårdför, ja t o m rätt råbarkad back vilket bl. a. gjorde att jag sorterades bort från TV-puckuttagningarna i Ångermanland av just det skälet.

 

I fotboll var jag duktig som junior. Klassisk center med nr. 9 och hade ett fruktat skott. Dessutom säker straffläggare. Längre än till en vinst i skol - DM i Ångermanland räckte det dock inte. 3-2 slutade finalen . Jag gjorde alla 3 målen, men ändå var rubriken i lokaltidningen "Steve gjorde mest men var ändå inte bäst". Vem var då bäst? Jo, jag kommer ihåg min skolkamrat  Tommy som spelade vänsterytter och var en snabb trollgubbe som kunde snurra upp motståndarförsvaren och servera oss andra målchanser. Helt enkelt en bättre fotbollsspelare än mig.

 

Sedan blev det inte mycket mera av min egen idrottsutövning. När studentlivet i Uppsala började 1972 så sattes idrottsutövningen på undantag. Då fanns annat att ägna sig åt.  Mycket annat.  Det närmaste idrott jag kom var att jag under studietiden jobbade extra som motionsledare på "Svettis". Nej, nu måste jag sluta skriva så att jag inte avslöjar alltför mycket om mina år som Uppsalastudent. 

Härliga minnen har jag från gamla klassiska Svettis
beläget vid Svandammen i Uppsala.

 

Från det ena till det andra

Lite tillspetsat, men ändå.

Listan på politiker som lämnat den politiska scenen och därefter ägnar sig åt lönsam lobbyism kan göras lång. Lobbyism som i Sverige är en oreglerad bransch. Jag har i tidigare inlägg berört området

Göran Persson, Sten Tolgfors, Per Nuder och  Lars Leijonborg är några av namnen i den långa raden samhällstjänare som nu tjänar multum på att ha varit just folkvalda.

Frågan om denna lobbyverksamhet har aktualiserats  igen efter det att Aftonbladet i en artikelserie bl. a. påstått att lagar kan beställas och köpas genom just f d politiskt folkvalda.

Vad är lämpligt att benämna dessa lobbyister? Rådgivare, seniorkonsulter, eller kanske dubbelagenter. Det är bara att välja. De politiska rågångarna verkar i  alla fall vara utraderade. Nu är det business och då säljer man sig till den som betalar.

En dag som idag, Valborgsmässoafton, så borde jag väl hittat något mera livgivande att skriva om. Det tycker jag i a f själv. Det kanske oxå kommer nåt innan dagen är slut. Jag skyller på vädret, den uteblivna våren. En av de stora fördelarna med att ha nått 60+ är att jag kan skylla det mesta på vädret.

Forsränning i Fyrisån.

Årets Valborgsmässoafton ser ut att bli en av de hurvigare jag upplevt. Tacka vet jag det ljuva 70-talet, under mina studieår i Uppsala. Då var det alltid strålande väder och firandet kunde pågå natten igenom och jag hann lagom hem för ett klädbyte på första majs morgon, redo att fortsätta festen. Och vädret var alltid strålande. Eller var det så? Kanske berodde det på ungdom och kontinuerligt vätskeintag i karnevalsliknande miljö att jag aldrig uppfattade mörka moln eller droppar från ovan som något störande.  Då handlade det om att hinna med champagnefrukost, silllunch, forsränning, ett antal gasquer  och mycke mycke mera. De va tider de.

Norrlands Nation i Uppsala. Här tillbringades mycken tid.

Här på Gymnastikinstitutionen, Svettis i folkmun, jobbade jag
extra som motionsledare. Studentlivet måste ju finansieras.

Apropå det här med kamerabevakning och krokiga tankebanor

Fängelset på Dag Hammarskjölds väg 13  i Uppsala.
Huvudentrén belägen direkt längs trottoaren.

Läste detta inlägg hos Eva i Aten och började fundera över den allt mera utbredda kamerabevakningen i samhället. Min hjärna var redan programmerad på ämnet då jag under gårdagskvällen tittade på "Efterlyst" i TV 3.  Där blir jag återkommande påmind om all kamerabevakning då det rätt ofta händer att brottslingar avslöjas tack vare olika former av kamerabevakning.

Apropå nåt helt annat. Efter "Efterlyst" såg jag Milan besegra Barcelona med 2-0. Vad tänker Zlatan om detta tro?

Åter till ämnet i rubriken. Jag var under 80-talet chef vid fängelset i Uppsala.  Fängelsets adress var Dag Hammarskjölds väg 13. Fängelset var i folk- och fång-mun benämnt "Tretton". Anstalten var belägen längs den livligt, såväl gång-, cykel- som biltrafikerade Dag Hammarskjölds väg. Detta läge medförde att all in- och utpassering liksom ankommande och avgående transporter ägde rum i direkt anslutning till trottoaren längs denna livligt trafikerade gata. Dygnet runt var trafiken tät. Den enda uppsikt som personal hade var genom ett vanligt tittöga i fängelseporten. En icke tillfredsställande säkerhetsnivå tyckte jag och ansökte hos Länsstyrelsen om tillstånd att sätta upp en bevakningskamera i anslutning till huvudentrén. Till min förvåning avslogs denna min begäran.

Detta hände alltså för bara 30 år sedan vilket ger en bra bild av hur oerhört snabbt utvecklingen gått på detta område. Idag möts du av en kamera så snart du sticker näsan utanför dörren. I vart fall om du bor i tätort.

Lite fängelsehistorik

Fängelsets placering i Uppsala stadsbild.

En egenhet med dåtidens fängelser var att de inte sällan var centralt belägna. "Tretton" är ett utmärkt exempel på detta där det ligger bara några minuters promenad från Uppsala centrum. Det ligger vackert belägen snett mitt emot Slottet, ett stenkast från Akademiska sjukhuset och i direkt närhet till Botaniska trädgården med Uppsala Universitet och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva ytterligare nåt kvarter bort. Närheten till Slottet gjorde att den första fången år 1862 kunde föras till det nybyggda fängelset med häst och kärra direkt från fängelsehålorna på Slottet  där det södra slottstornet varit fängelsebyggnad sedan 1820.

Det är först så här långt efteråt som jag tänker på hur det var att jobba 16 år i dessa historiska lokaler. Själv åstadkom jag inget historiskt under den tiden men en sak torde jag vara rätt ensam om som fängelsechef. Jag var nämligen delaktig i konststycket att efter 125 år lägga ned detta fängelse. Det hade varit nedläggningshotat några gånger redan på 30-talet och sedan efter branden 1969. Men  den 20 december 1987 var alltså sagan all. Nej inte riktigt, för än märkligare var att jag  fick uppdraget att återöppna fängelset redan året därpå så den 1 oktober 1988 var verksamheten ånyo i full gång. 1992 lämnade jag slutgiltigt "Tretton" som 1998 definitivt klev in i fängelsehimlen. 
Jag brukar hylla devisen "man ska aldrig säga aldrig" men i detta fall känner jag mig rätt säker på att "Tretton" aldrig återuppstår som fängelse. Jag menar, jag är ju borta ur bilden nu.

Hatt söker framtiden i backspegeln

Hur ska det gå för Centerpartiet nu när Maud Olfsson slutar och en efterträdare ska väljas. En efterträdare som måste profilera C mera än vad som gjorts under senare år.

Centern måste vilja något mera än att bara ingå i en Alliansregering.
Läser idag i DN denna artikel av en av partiledarkandidaterna,Anna-Karin Hatt. Jag tilltalas i mångt och mycket av vad hon står för och säger sig vilja åstadkomma med Centerpartiet.
Jag skräms inte av att hon skriver att uppgiften nu är att bredda partiet till ett modernt allmänborgerligt parti, som på Thorbjörn Fälldins tid. Jag ser inte denna tanke som en återgång till nåt gammalt och förlegat utan mera som ett avstamp för Centern att ånyo bli en politisk kraft att räkna med.

På Fälldins tid hade Centern en stark position i svensk politik vilket man inte har idag till följd av en alltför välvillig och underdånig anpassning till Alliansen och då fram för allt Moderaterna. Därtill nödda och tvungna får jag väl ändå tillägga.

Som ett i sammanhanget ointressant unikum kan sägas att jag 1976 utdelade pris till Thorbjörn Fälldin som då var statsminister. Jag var vid den tiden Ålderman (=ordförande) i landskapsföreningen Angermannalaget vid Norrlands Nation i Uppsala som årligen delar ut Angermannalagets kulturpris till en förtjänt Ångermanlänning. Ett pris som 1976 tilldelades Thorbjörn Fälldin.

Glassigt polischefsjobb.

Nu kommer förnyad kritik mot Göran Lindberg och det sätt på vilket han skötte/misskötte jobbet som länspolismästare i Uppsala.

Jag håller med om att det är anmärkningsvärt att han samtidigt med länspolischefsjobbet kunde åka land och rike runt och föreläsa i sitt eget företag. Hur kunde detta få fortgå och varför reagerade ingen starkare redan under den tiden?
Frågan uppstår också vad annat Lindberg ägnade sig åt under dessa föreläsningsturneer.

Att Lindberg 2003 fick förnyat förordnande av regeringen / Tomas Bodström är än mera anmärkningsvärt. Om man nu inte visste vad man skulle göra med Lindberg så är ju en tjänst som länspolismästare ingen lämplig reträttjänst.

Tänk så tiden går och så bra allt kan bli.

Om min Pappa varit i livet skulle han fyllt 90 år idag. Nu blev han "bara" 75. En 75-årsdag som jag kommer ihåg att vi firade i Örebro . Vid den tiden bodde jag i Uppsala men hade mitt arbete i Örebro. Tänk vilka val man gör när man är i karriären. Om jag ångrar mig ? Nej, absolut inte. Tack vare dessa val så befinner jag mig idag på den bästa av platser och lever ett underbart liv med en underbar familj.

Jag önskar dock att min Pappa fått vara med idag på vårt älskade Getingstorp, vårt nya hem sedan drygt ett år tillbaka. Vår första sommar här ägnade vi åt byggnadsåtgärder. Åtgärder som vi i efterhand är helt nöjda med. Allt blev precis så bra som vi tänkt oss.
Denna sommar satsar vi på att utveckla trädgården till en levande miljö, en miljö att LEVA i. Till vår hjälp att hitta bra lösningar har vi för detta ändamål anlitat Camilla vid Trädgårdsliv&Design.
Går du in på hennes blogg ( http://blog.tradgardsliv.info/ )så kan du hitta en karaktärsplan / trädgårdsritning av vårt Getingstorp. Ta dig gärna en titt, "gå runt" och njut.