 |
Fotona tagna inne på Mirómuseet. |
torsdag 23 mars 2017
Egotrippad?
Kan jag påstås vara egotrippad när jag vid min datorplats har ett inramat foto av mig själv? Bredvid hänger ett inramat foto av D. Vad är då speciellt med dessa foton? Jo de är från 1998, 2½ år innan min stroke. Från en minnesvärd resa som D och jag gjorde till Barcelona.
Varför gillar jag just dessa bilder så mycket så att jag dagligen vill ha dom i mitt blickfång? Ja, det är helt enkelt så att jag gillar att se mig och D tillsammans på den tiden då jag var i min krafts dagar. Det framkallar sköna minnen och goa känslor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mysiga foton som framkallar härliga minnen tycker jag absolut att man ska ha framme, och det utan att kallas för egotrippad. Och om nu fallet skulle vara så, då tycker jag att man har all rätt i världen att vara egotrippad, så det så!
SvaraRaderaTack för det! Då får dom hänga kvar.
RaderaMen självklart skall du ha dina foton framme, minnen är viktiga för oss.
SvaraRadera..och jag tvivlar starkt på att du i något som helst sammanhang är egotrippad!
Man kanske inte kan leva på enbart minnen, men visst ger minnen en extra krydda till tillvaron.
SvaraRaderaDu har så rätt., hoppas jag.
Ja usch, livet är tufft ibland!
SvaraRaderaVisst är det så. Och vid dessa tillfällen ska man helst vara som starkast, mest positiv och kreativ för att hitta nya lösningar för att klara av vardagen. En inte alldeles lätt ekvation att få att gå ihop ihop.
RaderaDu vet Steve - minnen/foton är det viktigaste som finns, speciellt när man blir äldre och oavsett om man är funktionshindrad eller inte. Att "walking Memory Lane" är oslagbart antingen i form av foton eller genom konversationer som ofta börjar med "kommer du ihåg" eller "minns du".
SvaraRaderaÅ en sak till - jag menar din datorplats är ju faktiskt din arbetsplats eller hur!!!? Japp, att ha en blogg/leta upp bra recept/betala räkningar med mera är lika med ett "arbete" när man är panschis. Tycker jag då. Innan vi flyttade till ett flexkontor hade jag alltid ett foto på min man (från Benidorm 1994...) som jag tittade på varje morgon när jag öppnade datorn. Å på den tiden plånböcker hade "fotofickor" tittade jag också på honom varje gång jag betalade hos ICA till exempel. Han hade förresten en bild på mig i sin plånbok han också. Ett kort han tog när jag räddade en straff i en fotbollsmatch. Ett sällsynt "fynd", då han bara kollade ett fåtal av mina matcher;-) Han var och är ju en MotoGP människa;-)
Så nej Steve, du är inte ett dugg egotrippad. Du älskar bara din D, precis som jag älskar min man.
Du har så rätt, "walking down Memory Lane" är ju dessutom promenader som jag kan ta även om jag numera inte kan gå några längre promenader. Och visst, foton av nära och kära är en trygghet att ha med sig var jag än befinner mig. Som skärmbild på datorn har jag en bild från förra sommarens familjekräftskiva. En familjebild där jag själv oxå för en gångs skull är med. Den bilden är jag extra glad för att jag äntligen kom ihåg att be om hjälp med att fixa. Den är skön att starta dagen med.
RaderaEtt foto när du räddar en straff. Här kan vi snacka om högkvalitativt bloggfoder. Vilket häftigt blogginlägg den skulle kunna vara upphov till.
Och du, visst är det härligt att älska sin livspartner.
Men varför skulle man inte kunna ga foton på sig själv!? Och särskilt om det är förknippat med det positiva man upplevt i livet. Själv har jag en bild på sonen som gör att man smälter när man ser den.
SvaraRaderaJa, varför inte. Du har så rätt. Bilder som man "smälter" av att se ligger extra högt i kurs.
Radera