Regissera din egen hädanfärd

Ett okonventionellt grepp tycker jag när en kvinna som avled härom veckan hade skrivit sin egen dödsannons.

Inte helt främmande för mig tycker jag nu när jag vant mig vid tanken. Över huvud taget så vore det välgörande med en något mindre högtravande inställning till döden. Måste allt som på döden följer bara vara präglat av lidande och nattsvart sorg? Jag bara undrar?

Varför kan vi inte minnas en död människa med glädje? Med en fest i den dödes anda i stället för en dyster begravningsceremoni följd av ett uppstyltat kyrkkaffe där lovorden till den döde framförs på de mest besynnerliga sätt. Lovord som ofta aldrig hördes när personen var i livet. Respekt går lika bra ihop med glädje som med sorg.

Så länge jag är i livet så kan jag bestämma vad som ska ske, t ex om jag vill fira högtidsdagar på annat sätt än vad som är vedertaget. Varför ska jag inte oxå kunna bestämma över min hädanfärd? Det kan jag förstås om jag uttrycker detta i skrift på något sätt. Min vilja måste ju vara känd för eftervärlden.

Är det vår ovilja att dö och därmed ovana att tänka på döden annat än som det definitiva slutet som gör att inte flera i förtid tar del i vad som händer när vi ska gå till den sista vilan?

Som synes, av ett ämne som detta så formulerar jag mest frågor. Inte konstigt alls eftersom svar inte kan formuleras gällande alla utan det även i detta sammanhang ska vara så att det är individen själv som avgör.

På ett område som detta är det förstås oxå en generationsfråga hur långt man är villig att avvika från det traditionsenliga.

Sammantaget, något att tänka på eftersom vi alla den vägen ska vandra.

Ett av dödens ansikten

Jag skrev igår ett inlägg om att döden har många ansikten. Jag kan idag inte undgå att upprepa detta när jag läser om hur den svenske bergsklättraren Fredrik Ericsson dödsstörtat vid bestigning av K2. Hans klättringskollega Gerlinde Kaltenbrunner beskriver faktiskt denna händelse i vackra ordalag när hon efter det att dom hittat hans kropp säger att:
- han ligger med utsikt över sina älsklingsberg.
Ja, var skulle en bergsklättrare vilja sluta sina dagar om inte med utsikt över sina älsklingsberg.

Döden har många ansikten - även vackra

När jag läser om Chandra Löfgrens kamp för att få dö värdigt så slår det mig att även döden kan vara vacker. Det kan vara en bra vetskap att bära med sig.

Det vi vet är att vi alla någon gång ska dö, vi vet bara inte när. De flesta av oss lever förhoppningsvis ett liv där vi vill klamra oss fast så länge som det bara går. Då är det bra att inte gå omkring och rädas döden utan i stället glädjas åt livet och nuet.

De motgångar och misslyckanden vi möter i livet kan faktiskt vara just det som ger livet den där lilla extra kryddan när du får plocka fram all din livsglädje, all din klokskap och allt ditt kunnande för att kunna gå vidare. Klarar du det, ja då har du fått uppleva det verkliga LIVET.

Mycket tänkvärt har sagts om livet och döden. Här är några exempel:

-Mycket få människor lever idag - de flesta förbereder sig för att leva i morgon. Jonathan Swift

- Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet är 100 procent. R.D. Laing

- De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut. Colette

- Kejsaren är rik men han kan inte köpa ett år till att leva. Kinesiskt ordspråk

- Livet är ett enda långt lidande, men döden är heller inget nöje. Ryskt ordspråk

- Man skall dö ung så sent som möjligt. Franskt ordspråk

- Ta inte livet för allvarligt. Du kommer i alla fall inte ifrån det levande. E Hubbard

- Varför bekymra oss om döden? Livet har så många viktiga uppgifter som måste lösas först. Konfucius

- Rätt använt är livet långt nog. Seneca

- Den som vill leva om livet har inte levat. Karen Blixen

Se där, man kan både läsa och skriva om döden utan att bli nedstämd. Stundom har jag t o m ett leende på läpparna