72

Idag är det tre och en halv månad sedan mitt senaste inlägg. Trots att jag saknat bloggandet så har jag inte kommit mig för att skriva. Vad beror då detta på?  Ja, min egen tillvaro har ju förändrats påtagligt sedan 2 år tillbaka och allas vår tillvaro, världen, har än påtagligare förändrats sedan bara knappt tre månader tillbaka och i kölvattnet av dessa förändringar ligger väl förklaringen till att mitt bloggande gått på sparlåga.

Utsikt från mitt fönster idag. Grönska och
blå himmel, så vill jag alltid minnas  17 maj.

Men idag den syttende mai, min födelsedag, så kan det väl passa att jag i vart fall ger ifrån mig ett livstecken.

Undrar du hur jag firar min 72-årsdag?  Jag firar inte alls. När jag fortfarande bodde kvar hemma på Getingstorp så brukade D och jag alltid äta årets första grekiska sallad med vederbörliga tillbehör,  i växthuset just den 17 maj. 

I år har vi redan ätit årets första grekiska sallad. Det gjorde vi när D senast besökte mig här på Sirishof så vi har firat i förskott i år. Helt enligt plan.

                                                                                                 

Ett livstecken

Så stor skillnaden är att vakna till en askgrå himmel som igår jämfört med en i alla fall blågrå som idag. Att bara se några solstrimmor smeka tegelmuren och växthuset kan rädda dagen för mig.  En bra start på dagen innan jag ens hunnit till frukosten.
Som du förstår ställer jag inte stora krav på tillvaron. Och inte alltid på mina blogginlägg heller. Därför kan det ibland bli ett inlägg som detta, till synes utan större mening och djup. Ett livstecken bara.

En strimma sol är en bra start på dagen.