Snacka om olika divisioner. Jag ondgjorde mig för några dagar sedan över den usla TV-produktionen Åretshästgalan och kan då idag lyfta fram den förstklassiga Idrottsgalan. Snacka om klasskillnad. Jämförelsen är kanske inte helt rättvis då Idrottsgalan troligen har en helt annan uppbackning. Såväl ekonomiskt, intressemässigt som produktionsmässigt. Dessutom vinner naturligtvis galor som dessa på att direktsändas med risk för att annars bli sönderklippta och bara en röra av händelser utan naturliga övergångar.
Ett tips inför nästa år. Sänd även Åretshästgalan direkt. Det kan väl travsporten vara värd.
En av höjdpunkterna från Idrottsgalan var Björn Ranelids tal som omfattade det mesta här i tillvaron med många intressanta kopplingar även om jag misstänker att allt inte gick fram till tittarna. Han tog onekligen möjligheten att stärka sin image som lite svår, lite mystisk, lite von oben.
Göran Hägglund talade sig så varm för laganda och lagspel att jag för ett ögonblick väntade mig hans partiledarkollegor på scenen för att ta emot priset till Alliansen som Årets lag.Nu blev det tennisparet Björkman / Aspelin. Något av ett antiklimax att just detta pris delades ut med ena halvan av laget frånvarande, i Australien.
Noteras skall att Peter Settman växt ut till en eminent programledare. Påläst, rapp i käften och småfräck utan att för den skull bli plump eller vulgär.
Charlotte Kalla fick Jerringpriset. Välförtjänt. Förutom att vara en suverän skidåkare så är hon en person som går hem i stugorna. Då får man Jerringpriset. Utan att förta någon av pristagarnas prestationer så påstår jag att 2008 inte var något stort idrottsår för Sverige. Det är ändå segrarna som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar