I går presenterade regeringsalliansen en stor utbildnings- och arbetsmarknadssatsning. Viktigast – vid sidan om 10 000 nya högskoleplatser – är 40 000 aktiveringsplatser för arbetslösa i staten, i kommunen eller hos ideella organisationer. För att de ska behålla kontakten med arbetslivet ska de jobba med miljö, skogsvård, kulturarvet, omsorg och skola.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) fick satsningen att låta som något från 1930-talets krisår:
– Det är skogsröjningar och insatser i offentliga verksamheter, klassiska beredskapsarbeten i en konjunktur där de behövs, sa han.
Näringsminister Maud Olofsson (C) :
– Det kan vara att röja upp diken för att få bättre utsikt, miljöåtgärder för att få bättre vattenmiljö, det kan vara att rusta gamla lokaler som vi ändå vill ha kvar i vårt samhälle. Men det kan också vara rastvakter på skolan.
Vad jag inte förstår är att arbetsinsatser som ovan nämnda bara bedöms behövas i kristider. Behovet är minst lika stort i goda tider då vi människor har en tendens att njuta av det goda men strunta i vår omgivning. När vi mår som bäst så skräpar vi ner som mest. När allt går på räls, ja då ser vi sällan värdet av gamla klassiska byggnader och miljöer.
Rastvakter i skolan är ännu ett utmärkt exempel på ett behov som alltid finns, oavsett konjunkturläget. I goda tider när mobiltelefontätheten är som störst bland eleverna och mobbingen som mest utbredd, ja då borde väl medmänniskonärvaron vara som nödvändigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar