Ibland känner jag saknad

Jag har under de senaste nio åren lärt mig leva med att min hjärna och min vänstra kroppshalva har sagt upp samarbetet med varandra. Dock, när jag ser ett naturfenomen som regnbågen (knappt synbar på bilden ovan) så önskar jag att båda mina händer fungerade så att jag kunde manövrera en proffsig kamera. Nu får jag nöja mig med en digitalkamera som jag klarar att sköta med bara en hand. Bilderna blir ju därefter. Att jag på senare tid känt denna saknad betr. kamera och fotografering beror på att jag fått väldigt många nya bloggkontakter som är oerhört duktiga fotografer och dagligen skänker mig glädje med fantastiska foton ur livets alla skeenden.

Egentligen så känner jag dock mera glädje än sorg och saknad eftersom jag, om alla prognoser från 2001 hållit, aldrig mera skulle ha kunnat ta ett foto. Ja, om allt gått som förutspåddes så hade jag nog aldrig ens lagt märke till regnbågen, hur klara dess färger än hade varit.

Mycket klokt har sagts på temat glädje&sorg, bl. a. detta kinesiska ordspråk:
- En glädje driver hundra sorger på flykten.
Ännu elegantare har glädjen beskrivits av den gudabenådade kåsören från Örebro, Torsten Ehrenmark. Här är hans högst personliga beskrivning av glädje:
- All glädje utan rotmos är konstlad glädje.