Stelhet botas med frisk luft

Idag är en sån där dag. Ja, en sån dag när min lekamen gör sig extra påmind. Jag vaknar och kan med största möda resa mig upp till sittande. Stående är det inte tal om på en lång stund. När jag väl reser mig skakar min vänstra arm så att jag med våld måste fånga upp den för att få den i stillhet. Mitt vänstra ben känns som en rejäl timmerstock. Ja, min vänstra kroppshalva har en sån dag då dess samarbete med hjärnan har tagit helledigt.

Jag brukar alltid förbereda frukost på helgerna så att Darlingen också någon gång får känna sig ledig och uppassad. Idag blir det svårt. Att duka, brygga kaffe, koka ägg kommer att ta mycket längre tid än normala c:a 45 minuter. Jag kan ju bara bära en sak i taget, en kopp, en äggkopp, ett glas etc. Detta eftersom allt ansvar vilar på min högra hand.

För att sitta vid datorn och skriva så räcker ju min högra hand och mitt långfinger så det klarar jag alltid. Det får bli en paus så får jag vänta se vad som händer.Vänta är nåt nytt jag fått lära mig att göra. "Förr i tiden" kunde jag inte ens stava till ordet vänta. Det som skulle ske, det skulle ske NU eller allra helst igår. Jag återkommer...........
När det känns riktigt segt så botas detta bäst med en nypa frisk luft så därför blev det en sväng med elbilen ner till postlådan för att hämta morgontidningen. En ljuvlig morgon, frisk höstluft och strålande sol. Genast så känns allt mycket bättre igen. Jo då, jag fixade frukosten och den har vi just avnjutit med morgontidningsläsning därtill. Trots allt, en bra start på en skön söndag.