Jag har från tid till annan anledning att ta kontakt med Centrum för hjälpmedel i Örebro. Senast har jag nu i två hela dagar försökt nå fram för att få möjlighet att byta ut en utrustningsdetalj till min "elmoppe" som jag är i behov av nu när jag snön är borta och jag ånyo kan vistas ute. Jag har ringt vid alla möjliga tider under dagen, använt knappval och talat med kundtjänst (vilket skämt) men aldrig lyckats nå fram till en person att rådfråga i mitt ärende. Denna totala frånvaro av service och vänligt kundbemötande är något som mött mig även vid personliga besök på denna inrättning.
Mina telefonkontakter har sett ut på följande sätt:
- när jag ringt på förmiddagen har jag blivit ombedd att återkomma senare.
- när jag ringt senare har jag blivit ombedd att återkomma efter kl. 14.00
- när jag ringt mellan 14.00 och 15.00 har jag fått autosvarmeddelande att man har telefontid 08.00--15.00.Hmmm?
- Det närmaste jag kommit är ett samtal med en person i kundtjänst som på den andra dagen tog mitt telefonnummer och lovade att jag skulle bli uppringd. Jag har förstås inte blivit uppringd.
Bedrövligt, nonchalant och respektlöst. Att en inrättning vars huvuduppgift är att verka för funktionshindrade så kapitalt misslyckas med sitt uppdrag är häpnadsväckande. Allra helst som regeringen i propositionen Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken redan för 10 år sedan klargjorde att handikappolitiken under de närmaste åren skulle koncentreras till företrädesvis tre huvudområden:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
- att förbättra bemötandet.
Känner någon personal på Centrum för hjälpmedel till denna proposition eller har hört att 2010 benämns handikappåret. Nej, det gör de nog inte för ingen i landstingsledningen har talat om detta och personalen har uppenbarligen inte förstått / informerats om att dom är anställda i en servicefunktion riktade till funktionshindrade. Tvärtom synes dom uppleva sig som högre stående och tycker att funktionshindrade inte har annat att göra och vackert ska anpassa sig till deras arbetssituation som formats av dem själva, för dem själva.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen handikappåret. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen handikappåret. Sortera efter datum Visa alla inlägg
onsdag 7 april 2010
fredag 17 september 2010
"himmel och helvete"
Grinden till......... Ja, just det.
Så här såg det ut för två månader sedan, nu bara tio månader kvar till juligrillkväll och måltid i växthuset.
Nej, poolen kan jag inte nyttja mig av, men so what. Värre "orättvisor" kan man drabbas av.
Läser en artikel i Aftonbladet som gör mig oerhört upprörd. En Alzheimersjuk kvinna i Stockholm har ansökt om personlig assistans. Kommunen vill dock först ha klargjort att kvinnans IQ understiger 70 innan hjälp kan komma i fråga. Vad har IQ med behovet av personlig assistans att göra?
Jag var själv, efter min stroke 2001, utsatt för en förnedrande behandling av Örebro kommun när jag ansökte om personlig assistans. En personlig assistans som jag fick först efter att ha drivit frågan , överklagat och fått rätt i dåvarande Länsrätten. Så snart mitt tillstånd var så pass bra att jag kunde sitta upp och hålla balansen så drogs dock denna hjälp in trots att mitt hjälpbehov var oförändrat.
Här hade historien/ livet lätt kunnat sluta om jag inte haft en stöttande familj och själv givit mig f..n på att fixa detta även utan denna hjälp. Allt som jag aldrig skulle kunna göra igen bestämde jag mig för att göra ändå. Ja, nu kan jag inte göra allt ändå, men det är skönt att bara ha bestämt sig för att kunna. Så inget ont som inte har något gott med sig kanske man skulle kunna säga. Men, hur många skulle inte ha kastat in handduken i detta läge. Om du inte har stöd av din familj och därtill har ett gränslöst eget driv.
Efter dessa upplevelser så beslöt jag mig för att inte ta flera strider på detta område. Detta beroende på att min kraft och energi inte räcker till för mera än att leva ett drägligt liv. Idag är mitt liv inte bara drägligt, det är alldeles underbart. Detta beroende på att jag använde min energibank fullt ut när jag och min fru 2008 helt växlade spår i livet och flyttade ut på landet där vi hittade vårt paradis som vi sedan utvecklat till vår bästa plats på jorden ( se bilderna ovan ). Vi bor nu också i en annan kommun, Lekeberg, där jag fått ett helt annat bemötande och t o m erbjudits stöd utan att behöva ta någon strid.
För samhället i stort så innebär allt sammantaget att jag idag är en närande och inte bara tärande medborgare. Detta då jag sedan drygt 4 år tillbaka arbetar heltid igen med hemmet som arbetsplats och bas. Apropå arbetsplats och arbetsmiljö, tänk att ha en sådan arbetsplats som du ser på bilderna ovan. Då jobbar man bra och det kan t o m vara en njutning att börja arbeta vid 4-tiden på morgonen. Eller sluta vid midnatt om det känns rätt.Här finns inte företeelser som OB-tid eller övertid. Vardag eller helgdag spelar ingen roll.
När jag upptäcker orättvisor som har koppling till min tidigare situation så blir det ofta så här. Jag får flashbacks och ramlar tillbaka till att skriva om mig själv. Det är i o f s nyttigt att kunna tänka tillbaka på eländet utan att bli upprörd och "bryta ihop" och idag har jag lärt mig att leva just idag och absolut inte fastna i gamla oförrätter.
Kvinnan som jag inledde mitt inlägg med att skriva om fick till slut assistans, efter strid och hjälp från sin läkare. Alla har dock inte kraft att strida eller har en läkare med engagemang och drivkraft. Dessa människor är det synd om, även i det välordnade Sverige.
Avslutar med utdrag ur två kammarrättsdomar där två kvinnor nekats personlig assistans:
- Den ena kvinnan med motiveringen att hon själv kan sätta på sig mysbyxor.
- Den andra kvinnan, som inte kan torka sig själv efter toalettbesök, anses inte ha hjälpbehov "av den art och omfattning som krävs för att hon ska ha rätt till insatsen personlig assistans.
Hur tänker den person som i kraft av sitt jobb skriver dessa rader ? Inte alls, så klart.
Läs gärna mitt inlägg den 29 juni 2010, "Handikappåret 2010 - Alltjämt ojämt".
Så här såg det ut för två månader sedan, nu bara tio månader kvar till juligrillkväll och måltid i växthuset.
Nej, poolen kan jag inte nyttja mig av, men so what. Värre "orättvisor" kan man drabbas av.
Läser en artikel i Aftonbladet som gör mig oerhört upprörd. En Alzheimersjuk kvinna i Stockholm har ansökt om personlig assistans. Kommunen vill dock först ha klargjort att kvinnans IQ understiger 70 innan hjälp kan komma i fråga. Vad har IQ med behovet av personlig assistans att göra?
Jag var själv, efter min stroke 2001, utsatt för en förnedrande behandling av Örebro kommun när jag ansökte om personlig assistans. En personlig assistans som jag fick först efter att ha drivit frågan , överklagat och fått rätt i dåvarande Länsrätten. Så snart mitt tillstånd var så pass bra att jag kunde sitta upp och hålla balansen så drogs dock denna hjälp in trots att mitt hjälpbehov var oförändrat.
Här hade historien/ livet lätt kunnat sluta om jag inte haft en stöttande familj och själv givit mig f..n på att fixa detta även utan denna hjälp. Allt som jag aldrig skulle kunna göra igen bestämde jag mig för att göra ändå. Ja, nu kan jag inte göra allt ändå, men det är skönt att bara ha bestämt sig för att kunna. Så inget ont som inte har något gott med sig kanske man skulle kunna säga. Men, hur många skulle inte ha kastat in handduken i detta läge. Om du inte har stöd av din familj och därtill har ett gränslöst eget driv.
Efter dessa upplevelser så beslöt jag mig för att inte ta flera strider på detta område. Detta beroende på att min kraft och energi inte räcker till för mera än att leva ett drägligt liv. Idag är mitt liv inte bara drägligt, det är alldeles underbart. Detta beroende på att jag använde min energibank fullt ut när jag och min fru 2008 helt växlade spår i livet och flyttade ut på landet där vi hittade vårt paradis som vi sedan utvecklat till vår bästa plats på jorden ( se bilderna ovan ). Vi bor nu också i en annan kommun, Lekeberg, där jag fått ett helt annat bemötande och t o m erbjudits stöd utan att behöva ta någon strid.
För samhället i stort så innebär allt sammantaget att jag idag är en närande och inte bara tärande medborgare. Detta då jag sedan drygt 4 år tillbaka arbetar heltid igen med hemmet som arbetsplats och bas. Apropå arbetsplats och arbetsmiljö, tänk att ha en sådan arbetsplats som du ser på bilderna ovan. Då jobbar man bra och det kan t o m vara en njutning att börja arbeta vid 4-tiden på morgonen. Eller sluta vid midnatt om det känns rätt.Här finns inte företeelser som OB-tid eller övertid. Vardag eller helgdag spelar ingen roll.
När jag upptäcker orättvisor som har koppling till min tidigare situation så blir det ofta så här. Jag får flashbacks och ramlar tillbaka till att skriva om mig själv. Det är i o f s nyttigt att kunna tänka tillbaka på eländet utan att bli upprörd och "bryta ihop" och idag har jag lärt mig att leva just idag och absolut inte fastna i gamla oförrätter.
Kvinnan som jag inledde mitt inlägg med att skriva om fick till slut assistans, efter strid och hjälp från sin läkare. Alla har dock inte kraft att strida eller har en läkare med engagemang och drivkraft. Dessa människor är det synd om, även i det välordnade Sverige.
Avslutar med utdrag ur två kammarrättsdomar där två kvinnor nekats personlig assistans:
- Den ena kvinnan med motiveringen att hon själv kan sätta på sig mysbyxor.
- Den andra kvinnan, som inte kan torka sig själv efter toalettbesök, anses inte ha hjälpbehov "av den art och omfattning som krävs för att hon ska ha rätt till insatsen personlig assistans.
Hur tänker den person som i kraft av sitt jobb skriver dessa rader ? Inte alls, så klart.
Läs gärna mitt inlägg den 29 juni 2010, "Handikappåret 2010 - Alltjämt ojämt".
tisdag 29 juni 2010
Handikappåret 2010 - "Alltjämt ojämt"
Socialstyrelsen konstaterar i den dagsaktuella rapporten ”Alltjämt ojämt” att staten misslyckats med sina ambitioner att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Förresten, heter rapporten "Alljämt ojämt" eller "Alltjämt ojämnt"? Jag ser i detta sammanhang "Staten" som helheten, alltså även innefattande kommuner och landsting.
Jag är inte förvånad och har i några tidigare inlägg givit exempel på misslyckanden.
Eftersom jag själv efter min stroke för 9 år sedan konfronterades med rehabiliteringsapparaten så har jag förstås erfarenheter som gör att jag inte förvånas över "Statens" misslyckande.
Det största misstaget som ständigt upprepas är att inte se individen. Alla ses i grupperingar. T. ex. tillhörde jag gruppen strokepatienter och förväntades då också passa in i den grundläggande mallen. Det gjorde jag inte. Jag skulle tvingas använda diverse hjälpmedel av praktisk natur (strumppåtagare, burköppnare etc.) Något som jag då vare sig var motiverad till eller intresserad av. Men jag tillhörde ju "strokegruppen" och då rättar man in sig i ledet. Det gjorde inte jag. Tyvärr är detta med att se individen något som inte heller Socialstyrelsen synes uppmärksamma i sin rapport.
Jag fick i mitt rätt klena tillstånd själv ta befälet över min rehabiliteringsplan. Det innebar bl. a. att jag själv initierade planeringsmöten och ledde dessa, en funktion som normalt avdelningsläkaren eller annan ansvarig skulle inneha. Jag tyckte att det kändes pinsamt. Detta gjorde dock att jag fick en sund skepsis till vårdapparatens förmåga att hjälpa mig.
Jag bestämde mig tidigt för att i första hand lita till mig själv vilket bl. a. innebar att jag skaffade en egen sjukgymnast när sjukhuset inte längre tyckte att jag behövde fortsatt träning. Denna sjukgymnast såg mig som individ, ställde som en följd därav mycket tuffa krav på mig och anpassade träningen till mina behov, min förmåga och motivation. Detta hjälpte mig också att komma tillbaka så bra som jag ändå gjort. Förvisso är jag fortfarande halvkroppsförlamad och har fått lära mig att jag inte kan göra allt som förut. Somligt kan jag inte alls göra, annat får jag helt enkelt göra på annat sätt. Trots att jag fick en hjärnskada så har inte min mentala eller intellektuella förmåga påverkats negativt. Snarare tvärtom eftersom jag blivit så mycket klokare till följd av mina nyvunna erfarenheter.
En annan intressant erfarenhet som jag har stärker min övertygelse om vikten av att se individen. Ett bra exempel är hur olika jag bemötts som boende i sorstadskommunen Örebro och nu i landsortskommunen Lekeberg. Förvisso är det väl alltid så att det är lättare att synas i mindre sammanhang men att människosynen kan vara så olika i två kommuner förvånar mig ändå. Som boende i Örebro så sållades jag in i "min grupp" och de regler som fanns för hjälp och stöd till funktionshindrade bokstavstolkades förstås även för mig. Detta hade det goda med sig att jag till slut sade upp kontakten med kommunala företrädare i Örebro då jag ville använda min energi till något konstruktivt. När vi 2008 flyttade till Lekeberg så möttes jag av en helt annan inställning. Här var jag som individ intressant och hänsyn togs till hur jag såg på mina egna behov, mina behov bestämdes inte von oben. Detta tillsammans med vårt skapade boende här gör att jag idag upplever min livskvalitet som bättre än nånsin.
Jag har inte fastnat i rollen som patient och offer och kan idag skriva inlägg som detta utan att spilla energi på de oförrätter jag tycker att jag utsatts för.
Jag har gått vidare. Nu upprörs jag inte över min egen situation men däremot av att så många unga fastnar i rehabiliteringsfällan till följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det är ett monumentalt misslyckande. För stat, kommuner och landsting. Ja, för Sverige.
Avslutningsvis, varför skulle "Staten" lyckas med att skapa bättre förutsättningar för personer med funktionsnedsättning när den proffessionella vårdapparaten inte förmår att förstå de mest grundläggande behoven hos en person med funktionsnedsättning. Visst, den fysiska miljön och dess anpassning är viktig men jag ser strumppåtagare, dörröppnare, höjden på trösklar och rullstolsramper som underordnade individens grundläggande behov av att just ses och respekteras som individ.
Jag är inte förvånad och har i några tidigare inlägg givit exempel på misslyckanden.
Eftersom jag själv efter min stroke för 9 år sedan konfronterades med rehabiliteringsapparaten så har jag förstås erfarenheter som gör att jag inte förvånas över "Statens" misslyckande.
Det största misstaget som ständigt upprepas är att inte se individen. Alla ses i grupperingar. T. ex. tillhörde jag gruppen strokepatienter och förväntades då också passa in i den grundläggande mallen. Det gjorde jag inte. Jag skulle tvingas använda diverse hjälpmedel av praktisk natur (strumppåtagare, burköppnare etc.) Något som jag då vare sig var motiverad till eller intresserad av. Men jag tillhörde ju "strokegruppen" och då rättar man in sig i ledet. Det gjorde inte jag. Tyvärr är detta med att se individen något som inte heller Socialstyrelsen synes uppmärksamma i sin rapport.
Jag fick i mitt rätt klena tillstånd själv ta befälet över min rehabiliteringsplan. Det innebar bl. a. att jag själv initierade planeringsmöten och ledde dessa, en funktion som normalt avdelningsläkaren eller annan ansvarig skulle inneha. Jag tyckte att det kändes pinsamt. Detta gjorde dock att jag fick en sund skepsis till vårdapparatens förmåga att hjälpa mig.
Jag bestämde mig tidigt för att i första hand lita till mig själv vilket bl. a. innebar att jag skaffade en egen sjukgymnast när sjukhuset inte längre tyckte att jag behövde fortsatt träning. Denna sjukgymnast såg mig som individ, ställde som en följd därav mycket tuffa krav på mig och anpassade träningen till mina behov, min förmåga och motivation. Detta hjälpte mig också att komma tillbaka så bra som jag ändå gjort. Förvisso är jag fortfarande halvkroppsförlamad och har fått lära mig att jag inte kan göra allt som förut. Somligt kan jag inte alls göra, annat får jag helt enkelt göra på annat sätt. Trots att jag fick en hjärnskada så har inte min mentala eller intellektuella förmåga påverkats negativt. Snarare tvärtom eftersom jag blivit så mycket klokare till följd av mina nyvunna erfarenheter.
En annan intressant erfarenhet som jag har stärker min övertygelse om vikten av att se individen. Ett bra exempel är hur olika jag bemötts som boende i sorstadskommunen Örebro och nu i landsortskommunen Lekeberg. Förvisso är det väl alltid så att det är lättare att synas i mindre sammanhang men att människosynen kan vara så olika i två kommuner förvånar mig ändå. Som boende i Örebro så sållades jag in i "min grupp" och de regler som fanns för hjälp och stöd till funktionshindrade bokstavstolkades förstås även för mig. Detta hade det goda med sig att jag till slut sade upp kontakten med kommunala företrädare i Örebro då jag ville använda min energi till något konstruktivt. När vi 2008 flyttade till Lekeberg så möttes jag av en helt annan inställning. Här var jag som individ intressant och hänsyn togs till hur jag såg på mina egna behov, mina behov bestämdes inte von oben. Detta tillsammans med vårt skapade boende här gör att jag idag upplever min livskvalitet som bättre än nånsin.
Jag har inte fastnat i rollen som patient och offer och kan idag skriva inlägg som detta utan att spilla energi på de oförrätter jag tycker att jag utsatts för.
Jag har gått vidare. Nu upprörs jag inte över min egen situation men däremot av att så många unga fastnar i rehabiliteringsfällan till följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det är ett monumentalt misslyckande. För stat, kommuner och landsting. Ja, för Sverige.
Avslutningsvis, varför skulle "Staten" lyckas med att skapa bättre förutsättningar för personer med funktionsnedsättning när den proffessionella vårdapparaten inte förmår att förstå de mest grundläggande behoven hos en person med funktionsnedsättning. Visst, den fysiska miljön och dess anpassning är viktig men jag ser strumppåtagare, dörröppnare, höjden på trösklar och rullstolsramper som underordnade individens grundläggande behov av att just ses och respekteras som individ.
lördag 13 mars 2010
Skäms SJ - handikappåret 2010
Enligt den handikappolitiska planen från Patient till Medborgare ska vi ha ett tillgängligt Sverige 2010 som på alla sätt gör livet lättare att leva
för den som medfött, eller under livets gång, drabbas av funktionshinder.
Utredningen, som ledde fram till denna propositionen identifierade följande
huvudområden för politiken:
• Se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer
• Skapa ett tillgängligt samhälle
• Förbättra bemötande
Detta uppnås inte genom att agera som SJ när man nekar en rullstolsburen att åka med X2000 från Stockholm till Karlstad.
Rullstolslyftarna fungerade inte och det hade dom inte gjort på tre månader. Vad gör man då SJ? Jo, man reparerar lyftarna. Omgående.
Tänk om det varit dörrarna till vagnarna som inte fungerat så att ingen passagerare kunnat komma ombord. Vad hade SJ gjort då ? Låtit det bero i tre månader ? Knappast, då hade SJ spårat ur för länge sedan. Lika bra det kanske med tanke på hur man skött trafiken denna vinter.
för den som medfött, eller under livets gång, drabbas av funktionshinder.
Utredningen, som ledde fram till denna propositionen identifierade följande
huvudområden för politiken:
• Se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer
• Skapa ett tillgängligt samhälle
• Förbättra bemötande
Detta uppnås inte genom att agera som SJ när man nekar en rullstolsburen att åka med X2000 från Stockholm till Karlstad.
Rullstolslyftarna fungerade inte och det hade dom inte gjort på tre månader. Vad gör man då SJ? Jo, man reparerar lyftarna. Omgående.
Tänk om det varit dörrarna till vagnarna som inte fungerat så att ingen passagerare kunnat komma ombord. Vad hade SJ gjort då ? Låtit det bero i tre månader ? Knappast, då hade SJ spårat ur för länge sedan. Lika bra det kanske med tanke på hur man skött trafiken denna vinter.
fredag 19 november 2010
SJ utmärker sig även utan snö
Insnöade vill jag påstå att SJ är även om ingen snö finns i spåren. Handikappåret 2010 utmärker man sig å det grövsta genom att vägra släppa av en 14-årig rullstolsburen kille i Uppsala med hänvisning till att det skulle ta för lång tid. Han tvingades åka till Stockholm först, sedan åter till Uppsala. Absurt !
SJ hänvisar till vikten av punktlighet. Som om SJ skulle vara kända för att hålla tiderna.
Är det inte dags att låta SJ:s ledning lämna tåget? Dom verkar ha nått slutstationen nu.
SJ hänvisar till vikten av punktlighet. Som om SJ skulle vara kända för att hålla tiderna.
Är det inte dags att låta SJ:s ledning lämna tåget? Dom verkar ha nått slutstationen nu.
onsdag 15 augusti 2012
Funktionshindrad - vilken typ av liv har du rätt till då?
Tillspetsad rubrik kanske, men frågan är befogad med tanke på att funktionshindrades situation görs allt svårare med dagens förda politik. LSS har blivit en lag som tillämpas så att den kränker de personer som begär personlig assistans. Jag blev själv kränkt när jag för ett antal år sedan ansökte om personlig assistans. Efter det har regelverket stramats åt allt mera vilket måste göra det snarast outhärdligt att idag som funktionshindrad utsättas för denna prövning.
När sedan Regeringen har en myndighet, Försäkringskassan, som lydigt och utan den minsta eftertanke sväljer alla nya stramare tillämpningar så ter sig situationen närmast ohållbar för många funktionshindrade.
T ex ska idag även personer med livslånga handikapp, exempelvis Downs syndrom, var tredje år matchas mot arbetsmarknaden. 23-åriga Matilda är ett exempel på hur galet det kan bli.
Jag kan väl tycka att det kan vara rimligt med en uppföljning vart tredje år, inte minst för den funktionshindrades skull, men då borde man oxå kunna kosta på sig ett personligt sammanträffande i stället för att skicka ett totalt empatilöst brev med snarast kränkande frågor.
Jag själv lyckades tack vare familj, egen målmedvetenhet och en bra arbetsgivare krångla mig ur Försäkringskassans grepp och skaffa mig ett eget liv igen. Detta underlättades dessutom av att jag flyttade från Örebro kommun till Lekebergs kommun där jag mött en helt annan förståelse för mina svårigheter.
Jag har tidigare skrivit inlägg på detta tema, bl. a. ett inlägg för två år sedan apropå handikappåret 2010. En politisk vision som blev just bara en vision. Allt för ofta blir politiska visioner och utfästelser bara ord och löften. Vackra men tomma så länge de inte följs av aktiv handling.
måndag 3 maj 2010
Pinsamt SJ
SJ fortsätter att utmärka sig genom usel service till sina kunder. Nu är det återigen rullstolsburna som drabbas då det eviga problemet med rullstolslyftar ånyo är högaktuellt. Att gång efter annan misslyckas med att lösa problemen med rullstolslyftarna får ses som anmärkningsvärt. Att göra det handikappåret 2010 är uppseendeväckande. Allra helst som problemet funnits sedan 2008.
Är månne funktionshindrade en lågprioriterad kundgrupp ?
Är månne funktionshindrade en lågprioriterad kundgrupp ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)