Ännu en olämplig läkare

En läkare i Västerbotten har försökt köpa sex i utbyte mot smärtstillande medicin. Alltför ofta dyker det upp läkare som på olika sätt visar sig olämpliga för läkaryrket.

Alltför sällan leder denna uppvisade olämplighet till åtgärder. Många tillåts ha kvar sin läkarlegitimation och fortsätta arbeta som om ingenting hänt. Jag ser
i Norrbottenskuriren att i detta fall har den aktuelle läkaren idag sagts upp från sin nuvarande tjänst. Bra agerat tycker jag. Nu återstår att se hur Socialstyrelsen förfar med läkarens legitimation. Nog är väl denne läkare olämplig, vad tycker du?

Handikappåret 2010 - "Alltjämt ojämt"

Socialstyrelsen konstaterar i den dagsaktuella rapporten ”Alltjämt ojämt” att staten misslyckats med sina ambitioner att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Förresten, heter rapporten "Alljämt ojämt" eller "Alltjämt ojämnt"? Jag ser i detta sammanhang "Staten" som helheten, alltså även innefattande kommuner och landsting.

Jag är inte förvånad och har i några tidigare inlägg givit exempel på misslyckanden.

Eftersom jag själv efter min stroke för 9 år sedan konfronterades med rehabiliteringsapparaten så har jag förstås erfarenheter som gör att jag inte förvånas över "Statens" misslyckande.

Det största misstaget som ständigt upprepas är att inte se individen. Alla ses i grupperingar. T. ex. tillhörde jag gruppen strokepatienter och förväntades då också passa in i den grundläggande mallen. Det gjorde jag inte. Jag skulle tvingas använda diverse hjälpmedel av praktisk natur (strumppåtagare, burköppnare etc.) Något som jag då vare sig var motiverad till eller intresserad av. Men jag tillhörde ju "strokegruppen" och då rättar man in sig i ledet. Det gjorde inte jag. Tyvärr är detta med att se individen något som inte heller Socialstyrelsen synes uppmärksamma i sin rapport.

Jag fick i mitt rätt klena tillstånd själv ta befälet över min rehabiliteringsplan. Det innebar bl. a. att jag själv initierade planeringsmöten och ledde dessa, en funktion som normalt avdelningsläkaren eller annan ansvarig skulle inneha. Jag tyckte att det kändes pinsamt. Detta gjorde dock att jag fick en sund skepsis till vårdapparatens förmåga att hjälpa mig.

Jag bestämde mig tidigt för att i första hand lita till mig själv vilket bl. a. innebar att jag skaffade en egen sjukgymnast när sjukhuset inte längre tyckte att jag behövde fortsatt träning. Denna sjukgymnast såg mig som individ, ställde som en följd därav mycket tuffa krav på mig och anpassade träningen till mina behov, min förmåga och motivation. Detta hjälpte mig också att komma tillbaka så bra som jag ändå gjort. Förvisso är jag fortfarande halvkroppsförlamad och har fått lära mig att jag inte kan göra allt som förut. Somligt kan jag inte alls göra, annat får jag helt enkelt göra på annat sätt. Trots att jag fick en hjärnskada så har inte min mentala eller intellektuella förmåga påverkats negativt. Snarare tvärtom eftersom jag blivit så mycket klokare till följd av mina nyvunna erfarenheter.

En annan intressant erfarenhet som jag har stärker min övertygelse om vikten av att se individen. Ett bra exempel är hur olika jag bemötts som boende i sorstadskommunen Örebro och nu i landsortskommunen Lekeberg. Förvisso är det väl alltid så att det är lättare att synas i mindre sammanhang men att människosynen kan vara så olika i två kommuner förvånar mig ändå. Som boende i Örebro så sållades jag in i "min grupp" och de regler som fanns för hjälp och stöd till funktionshindrade bokstavstolkades förstås även för mig. Detta hade det goda med sig att jag till slut sade upp kontakten med kommunala företrädare i Örebro då jag ville använda min energi till något konstruktivt. När vi 2008 flyttade till Lekeberg så möttes jag av en helt annan inställning. Här var jag som individ intressant och hänsyn togs till hur jag såg på mina egna behov, mina behov bestämdes inte von oben. Detta tillsammans med vårt skapade boende här gör att jag idag upplever min livskvalitet som bättre än nånsin.

Jag har inte fastnat i rollen som patient och offer och kan idag skriva inlägg som detta utan att spilla energi på de oförrätter jag tycker att jag utsatts för.


Jag har gått vidare. Nu upprörs jag inte över min egen situation men däremot av att så många unga fastnar i rehabiliteringsfällan till följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det är ett monumentalt misslyckande. För stat, kommuner och landsting. Ja, för Sverige.

Avslutningsvis, varför skulle "Staten" lyckas med att skapa bättre förutsättningar för personer med funktionsnedsättning när den proffessionella vårdapparaten inte förmår att förstå de mest grundläggande behoven hos en person med funktionsnedsättning. Visst, den fysiska miljön och dess anpassning är viktig men jag ser strumppåtagare, dörröppnare, höjden på trösklar och rullstolsramper som underordnade individens grundläggande behov av att just ses och respekteras som individ.

Äntligen någon med ryggrad

HSAN:s Generaldirektör Aud Sjökvist är något så ovanligt som en tjänsteman som vågar säga vad hon tycker och inte som de flesta tjänstemän och politiker går som katten runt het gröt i frågor som är högaktuella och engagerar vanligt folk. Ett bra exempel är den debatt som blossat upp med anledning av den norska läkare som felbehandlat / skadat 29 patienter i Norge, också prickats i Sverige men ändå fortfarande anställs som läkare i Sverige. Sjökvist är den ende som vågar kritisera både Socialstyrelsen och det politiska etablissemanget och ställer sig på patienternas sida. Starkt agerat tycker jag. Är hon så frispråkig så att detta är ett skäl till att förändra HSAN:s roll och lägga mera ansvar på den ständigt flata och läkarmedhårsstrykande Socialstyrelsen? Jag bara undrar.

Det är nåt sjukt med psykiatrin. Psykoterapi vs Läkemedel 0-0

Sveriges psykiatriker är på krigsstigen. Mot varandra. IGEN!
Två olika former av terapi står i var sin ringhörna.
I skottlinjen: socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för psykiatrisk vård - som alla tycks ha en åsikt om.
- Socialstyrelsen har tillfredsställt en primitiv opinion, säger Tomas Eriksson, specialist i allmän psykiatri.
- Jag är så arg! Jag är så fruktansvärt arg på alla medborgares vägnar! säger docent Tomas Eriksson, specialist i allmän psykiatri.
Framför allt är han arg på socialstyrelsen.
Allting började med att socialstyrelsen i mars i år presenterade sina nya, preliminära riktlinjer för depression och ångestsyndrom.
Slutsatsen: vid dessa diagnoser, som exempelvis social fobi och tvångssyndrom, bör sjukvården i många fall ge psykologisk behandling, framför allt kognitiv beteendeterapi, KBT. Alltså istället för läkemedel.
Tomas Eriksson har jobbat inom psykiatrin i 35 år.
- Jag är en skarp och vass motståndare till varje form av psykoterapi, som jag betraktar som vidskepelse, dundrar han.

Jag har arbetat 33 år i kriminalvård och som lekman har jag under de senaste 8 åren ägnat särskilt intresse åt området neuropsykiatriska funktionshinder, f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet. En sak som frapperat mig under dessa år är de interna strider som experter på området ständigt upptas av. Påminns nu om detta när experter krigar om läkemedel vs KBT som bot vid vissa psykiatriska diagnoser. Det är väl inte konstigt att psykiatrin ständigt finner sig ifrågasatt när dess företrädare hellre ägnar sig åt akademisk tuppfäktning än slår sina kloka huvuden ihop för att föra utveckling och kunskap framåt.
Det är nåt sjukt med psykiatrin. Diagnosen är oklar. Botemedlet är okänt.

Flickor får skydd mot cancer-Mera förebyggande åtgärder krävs

Från och med den 1 januari 2010 ska alla flickor i årskurs fem och sex erbjudas HPV-vaccin av skolhälsovården. Det har Socialstyrelsen bestämt. HPV-vaccinet skyddar mot många av de virus som kan orsaka livmoderhalscancer.
Förebyggande åtgärder är utmärkt.
Varför kan vi inte också, i förebyggande syfte, tillse att alla barn med tidiga problem i skolan ( koncentrationssvårigheter, impulsivitet och inlärningssvårigheter ) får genomgå en neuropsykiatrisk utredning ? Tänk så många barn som tidigt skulle kunna få adekvat stöd och hjälp och därmed undvika att hamna snett senare i livet. Vi vet idag att så många som 25% av fångarna på våra slutna anstalter har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, oftast ADHD. Bland grova våldsbrottslingar är andelen så hög som 50 %.