Jag har arbetat 36 år i Kriminalvården, i huvudsak i fängelsevärlden, och vet att i stort sett vad som helst kan hända i dessa miljöer. Ändå har jag haft svårt att ta in den tragiska händelsen med den kvinnliga kriminalvårdaren som dödades av en fånge på häktet i Huddinge. En händelse som än så länge innehåller mest frågor:
- hur kunde det hända?
- har gällande rutiner följts?
- varför slog fången besinningslöst ihjäl vårdaren?
- vad innebar den förhöjda säkerhetsklassningen av den aktuelle fången?
- vad visste personalen om fångens farlighet?
- vad kan personalen om neuropsykiatriska funktionshinder?
Listan av frågor kan göras längre. Det viktigaste nu är att få svar, inte att spekulera och verka för konfrontation.
En fråga jag alltid ställer mig när det händer något dramatiskt i kriminalvården är om det finns något i fångens problembild som kan hjälpa till att ge en förklaring och därmed också leda till att rätt åtgärder vidtas för att förhindra en upprepning. Eftersom jag de senaste 10 åren arbetat mycket med frågor kring neuropsykiatriska funktionshinder (npf) och f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet så är det en fråga som jag alltid vill ha svar på.
Även i detta fall så visar det sig att den häktade var diagnostiserad med ett neuropsykiatriskt funktionshinder; Aspergers syndrom. Den naturliga följdfrågan är då: hade han fått stöd och hjälp under åren för att bättre kunna hantera sitt funktionshinder?
Alla med ett neuropsykiatriskt funktionshinder (npf) blir inte missbrukare och kriminella men gruppen med npf är kraftigt överrepresenterad inom Kriminalvården.
Kriminalvården gör idag betydande insatser för fångar med npf, f f a ADHD.
Frågan jag vill lägga till är: Vad gör samhället i övrigt? Inte tillräckligt och inte i tillräckligt god tid tycker jag. Alltså tidigt, ( på dagis, i skolan, i familjen ) för att ha en möjlighet att förhindra en negativ utveckling. Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.
En händelse som denna, där en vårdare dödas när hon utför sitt jobb skapar förstås sorg och förstämning hos familj, anhöriga, arbetskamrater och andra. Måtte det bara inte stanna därvid och vid rop på hårdare tag utan även leda till en sansad debatt som både ger svar på alla frågor men oxå leder till att samhället i sin helhet tar sitt ansvar.
Det gjorda kan inte göras ogjort men åtgärder måste vidtas för att förhindra en upprepning. Åtgärder inte bara inom Kriminalvården utan i samhället i stort.
Kanske tycker du att jag skjuter över målet när jag gör detta till en bred samhällsfråga men jag tycker att även dessa frågor måste ställas. När det gäller själva händelsen så ställs omedelbart de uppenbara frågorna om säkerhetsrutiner, bemanning, utbildningsnivå, information etc. Dessa frågor får oxå oftast ett svar och det kan lokalt vidtas åtgärder för att förhindra en upprepning. Jag tycker dock att det är lika viktigt att lyfta frågenivån och åtminstone fundera över vad som kunnat göras i förebyggande syfte. Innan den här personen hamnade inom Kriminalvårdens hägn.
Jag upprepar:
- Tidiga insatser - långsiktigt tänkande
Mycket intresssant inlägg som sätter många tankar i gungning.
SvaraRaderaHåller med Marina! Vi som arbetar med barn som har detta funktionshinder ser tidigt deras behov i olika sammanhang. Där dras det ned på resurser istället för tvärtom och lärare som har ett bemötande mot dessa barn som är på gränsen till kränkande får fortsätta utan att något händer. Våra rektorer ger oss svaret: Lös det i arbetslaget! Det måste till ett större nätverk där vi kan samarbeta med övriga i samhället. Björklund säger att resurser ska sättas in tidigt men det sker bara en slags konstgjord andning med kortsiktiga lösningar. Detta har pågått en lååång tid och inget händer...Min tanke för att orka med är: 1. Jag gör det bästa för barnet här och nu 2. Barnet har fått träffa en vettig vuxen Slutligen: Vi måste se barnet inte bara diagnosen!
SvaraRaderaMarina, Gittan: Mitt mantra är "tidiga insatser - långsiktigt tänkande". För både individens och samhällets bästa.
SvaraRadera- Alternativ 1:Tidigt ingripande i skolan med små grupper och speciallärare i låg- och mellanstadiet kompletterat med
viss föräldrautbildning,Np-utredning, behandling och läkarkontakt skulle kosta
1,5 – 2 mkr per elev.
- Alternativ 2: ”Vänta och se”= gör som idag.
Många barn/ungdomar hamnar i missbruk och kriminalitet och har redan vid 25 års ålder kostat tiofalt mera, 15-20 mkr.
Tack för ett bra inlägg. Det får mig att tänka på de människor som jag mött, som då skulle "slussa ut" från Kriminalvården till livet utanför.
SvaraRaderaTankar som jag då hade, hur ska detta gå? Vad kan jag/vi göra, det kändes som alla insatser redan skulle ha skett.. Det finns mycket att tänka omkring, att ta itu med också för den delen.
Katarina: Tyvärr är det vad som ofta oxå föresvävat mig. Insatserna skulle redan ha skett. Varför lär vi oss aldrig?
SvaraRaderaEn vän berättade att barnen inte får utmärkas idag genom att sättas i mindre stödklasser.
SvaraRaderaMin vän har p.g.a detta bytt skola till sitt barn, då redan en stor klass blev ännu bråkigare när en ny elev med bokstavsdiagnos flyttade in.
På min tid fanns särskilda OBSklasser, med toppenbra lärare och under 10 elever.