Dödad i tjänsten - vilka lärdomar drar vi?

Jag har arbetat 36 år i Kriminalvården, i huvudsak i fängelsevärlden, och vet att i stort sett vad som helst kan hända i dessa miljöer. Ändå har jag haft svårt att ta in den tragiska händelsen med den kvinnliga kriminalvårdaren som dödades av en fånge på häktet i Huddinge. En händelse som än så länge innehåller mest frågor:
- hur kunde det hända?
- har gällande rutiner följts?
- varför slog fången besinningslöst ihjäl vårdaren?
- vad innebar den förhöjda säkerhetsklassningen av den aktuelle fången?
- vad visste personalen om fångens farlighet?
- vad kan personalen om neuropsykiatriska funktionshinder?
Listan av frågor kan göras längre. Det viktigaste nu är att få svar, inte att spekulera och verka för konfrontation.

En fråga jag alltid ställer mig när det händer något dramatiskt i kriminalvården är om det finns något i fångens problembild som kan hjälpa till att ge en förklaring och därmed också leda till att rätt åtgärder vidtas för att förhindra en upprepning. Eftersom jag de senaste 10 åren arbetat mycket med frågor kring neuropsykiatriska funktionshinder (npf) och f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet så är det en fråga som jag alltid vill ha svar på.

Även i detta fall så visar det sig att den häktade var diagnostiserad med ett neuropsykiatriskt funktionshinder; Aspergers syndrom. Den naturliga följdfrågan är då: hade han fått stöd och hjälp under åren för att bättre kunna hantera sitt funktionshinder?
Alla med ett neuropsykiatriskt funktionshinder (npf) blir inte missbrukare och kriminella men gruppen med npf är kraftigt överrepresenterad inom Kriminalvården.
Kriminalvården gör idag betydande insatser för fångar med npf, f f a ADHD.
Frågan jag vill lägga till är: Vad gör samhället i övrigt? Inte tillräckligt och inte i tillräckligt god tid tycker jag. Alltså tidigt, ( på dagis, i skolan, i familjen ) för att ha en möjlighet att förhindra en negativ utveckling. Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.
En händelse som denna, där en vårdare dödas när hon utför sitt jobb skapar förstås sorg och förstämning hos familj, anhöriga, arbetskamrater och andra. Måtte det bara inte stanna därvid och vid rop på hårdare tag utan även leda till en sansad debatt som både ger svar på alla frågor men oxå leder till att samhället i sin helhet tar sitt ansvar.

Det gjorda kan inte göras ogjort men åtgärder måste vidtas för att förhindra en upprepning. Åtgärder inte bara inom Kriminalvården utan i samhället i stort.

Kanske tycker du att jag skjuter över målet när jag gör detta till en bred samhällsfråga men jag tycker att även dessa frågor måste ställas. När det gäller själva händelsen så ställs omedelbart de uppenbara frågorna om säkerhetsrutiner, bemanning, utbildningsnivå, information etc. Dessa frågor får oxå oftast ett svar och det kan lokalt vidtas åtgärder för att förhindra en upprepning. Jag tycker dock att det är lika viktigt att lyfta frågenivån och åtminstone fundera över vad som kunnat göras i förebyggande syfte. Innan den här personen hamnade inom Kriminalvårdens hägn.

Jag upprepar:
- Tidiga insatser - långsiktigt tänkande

Inga rymningar från slutna anstalter

Jag, som jobbat i kriminalvården sedan 1976, var under mina mest aktiva år långt ifrån att kunna skriva det rubriken säger. Under 90-talet jobbade jag mycket aktivt med särskilt säkerhetsfrågor men var ändå långt ifrån att vara nära en nollvision för rymningar från slutna fängelser. Det hade förstås många orsaker. Då var vi ännu inte beredda att gå så långt som idag för att täppa till "hålen".

Den stora förändringen kom 2004 med uppmärksammade rymningar från våra säkraste fängelser, t ex Kumla och Hall. Då reagerade också den politiska nivån och var beredd att gå längre än vad som tidigare ens kunnat diskuteras. En utökad kontroll, inte bara av fångar utan även av personal kom till stånd. Antalet permissioner har väsentligt reducerats. Ja, man kan väl påstå att det mesta stramats åt högst märkbart. Kort sagt kan väl sägas att det idag råder en bättre kontroll i våra fängelser. En kontroll som bl. a. lett till att fångarna är där dom ska vara när dom avtjänar ett fängelsestraff, nämligen i fängelse.

Det är intressant att titta i backspegeln och notera hur olika vi sett på säkerhetsarrangemang genom åren. Jag var på 80-talet bl. a. chef för den slutna anstalten i Uppsala där det stundom var alltför många rymningar. Av den orsaken begärde jag bl. a. att få klä in murkrönet runt anstalten med s. k. concertinataggtråd. Denna begäran avslogs med kraft vid flera tillfällen. Likväl avslogs min begäran om att få montera en utvändig kamera som bevakade anstaltens entre. Säkerhetsarrangemang som idag betraktas som självklarheter. Fängelseentren, för övrigt belägen mindre än 10 meter från trottoaren längs Dag Hammarskjölds väg.

Samtidigt med den åtstramning och säkerhetsupprustning som skett har också en positiv utveckling av verksamheter inne i fängelserna ägt rum. T ex har studieverksamheten förbättrats och betydligt bättre studieresultat nås idag. Ett annat område, där Kriminalvården t o m kan ses som ledande, är området neuropsykiatriska funktionshinder där t ex de många fångarna med ADHD idag kan få adekvat behandling under fängelsetiden. En insats som på sikt torde leda till betydligt färre återfall i brott vilket ju är en av Kriminalvårdens huvuduppgifter.

Tack för positiv feed-back och IT-utvecklingen

Jag fick idag positiv feed-back på ett jobb jag gjort. Sånt blir jag alltid lika glad för.

Jobbet? Jo, det bestod i att jag skapat en grundutbildning inom området neuropsykiatriska funktionshinder för Kriminalvårdens alla lärare. Det är ju smått fantastiskt att jag fortfarande kan medverka och påverka trots att jag inte längre kan vara fysiskt på plats och föreläsa eller på annat sätt delta.

Okunnighet förblindar

Att kunskapen om neuropsykiatriska funktionshinder är dålig i samhället har jag sedan länge noterat. Bland landets kommuner synes okunskapen vara total. Hur ska jag annars tolka det faktum att ungdomar med t ex. ADHD, asperger och autism tvångsplaceras på särskilda ungdomshem trots att det finns vägledande beslut från Regeringsrätten som förbjuder detta.

Viktig utbildningsinsats

Jo då, även det jag själv gör kan jag tycka är viktigt. Jag har sedan en tid haft i uppdrag att skapa en basutbildning inom området neuropsykiatriska funktionshinder (npf) för Kriminalvårdens samtliga lärare. Nu har jag lagt sista handen vid det inläsningsmaterial jag skrivit och som beskriver utvecklingen på npf-området inom Kriminalvården under de senaste 10 åren.

Jag har vidare planerat och engagerat föreläsare till de utbildningsdagar som hålls i Göteborg och Stockholm nu i november och i februari 2011. Tyvärr kan jag själv inte längre medverka som föreläsare. Tråkigt, men så är det. Jag är dock glad att jag på detta sätt kan jobba i bakgrunden och bidra till en positiv utveckling på detta angelägna område.

Jag har i tidigare inlägg berättat om Kriminalvårdens framgångsrika ADHD-projekt på Norrtäljeanstalten för vilket man också belönats av riksförbundet Attention. Ett projekt som också prisats i Läkartidningen.

En basutbildning liknande denna tycker jag för övrigt borde vara ett minimikrav för alla lärare i den svenska skolan. Det är ju viktigt att barn och ungdomar tidigt kan få hjälp och stöd så snart svårigheter som dessa uppdagas. För att detta ska kunna ske så måste kompetens finnas i lärarkåren så att de åtminstone förstår hur dessa svårigheter kan yttra sig så att expertis kan kopplas in där så bedöms nödvändigt.

Höststädning, vintervila, jobb och lite annat

Klippte igår gräsmattorna för sista gången i år. Stortvätt av åkgräsklipparen väntar och därefter inlämning på service. Allt för att vara väl rustad inför sommaren 2011. Dessutom är poolskyddet upprullat, poolplåtarna pålagda och pumpen intagen. Lägg därtill en del små justeringar på tomten så känns nästa sommar inte bara avlägsen utan också spännande.

Swimmingpool, det är onekligen ett kapitel för sig. Inget vi ville ha utan den fanns när vi flyttade hit. Jag kan av naturliga skäl inte använda den. I kommer jag ju alltid, men upp skulle jag aldrig kunna ta mig, så varför chansa. Att ha pool är att skaffa sig massor av extra arbete och extra utgifter. Slår man ut kostnaden per användningstillfälle blir det väldigt dyra bad. All utrustning är special och det finns ingen konkurrens på marknaden vilket innebär så väl höga priser som dålig service. Har du en pool av visst fabrikat så är du fast som kund hos den tillverkaren.
Men, visst kan det vara skönt med ett bad på heta sommardagar och nu när den gått i vintervila så står den ju bara där, vare sig till nytta eller besvär.

Förutom att trädgård, pool och åkgräsklippare går till vintervila snart så måste jag också få elmoppe och elbil genomgångna inför vintervila. Tyvärr är det ju så att på vintrarna har jag inga lämpliga fordon att ta mig fram med. Som förra vintern var så hade jag heller inte klarat av något vinterfordon. Nu gör inte det så mycket eftersom jag och Buddha går i ide och, så långt möjligt, håller oss inomhus från första snöns ankomst till någon gång i april. Så är det att vara rörelsehindrad i nordiskt klimat. Inget dramatiskt med detta i o f s. Jag har vant mig genom åren och har alltid något meningsfullt att pyssla med. Ja, förutom jobbet förstås.

I jobbet är jag just i färd med att fullgöra ett uppdrag. Ett uppdrag som innebär att jag skapat en grundutbildning på området neuropsykiatriska funktionshinder, en utbildning särskilt riktad till Kriminalvårdens alla lärare. Det känns bra att få vara delaktig i att sprida ytterligare kunskap på detta angelägna område.

Jan Björklund får underkänt= D, C, 1, IG, F

Rubriken ger en historisk bild av det betyg Jan Björklund skulle fått om han varit med sedan 1820 för sin insats som en av dom sämsta i klassen.

Lagrådet dömer ut skolministerns förslag till ny skollag. Det är en rejäl sågning man bjuder på.

Enligt min mening är det välförtjänt att Besserwissern Jan Björklund sätts på plats. Alltför länge har han på egen hand tillåtits driva skoldebatten. Han svingar och sluggar vilt och dömer gång efter annan ut vad han kallar den svenska "flumskolan". Något stöd i tillgänglig forskning för att hans ideer och förslag skulle ge bättre kunskap står dock inte att finna. Nej, Björklund stödjer sig enbart på sin egen förträfflighet.
Trogen sin officersbakgrund så synes hans strävan vara att införa militär disciplin i den svenska skolan.

Med Björklund som skolminister får skolan aldrig den arbetsro den så väl behöver. Utöver arbetsro behövs vidgad kompetens hos lärarna. Till exempel inom området neuropsykiatriska funktionshinder. Barn med dessa funktionshinder måste få professionell hjälp tidigt. De svaga eleverna behöver mera och tidigare stöd och det sker inte genom närvaro av väktare och polis i skolan och införande av hårdare tag enligt "Björklundmodellen".

Nej, jag tycker att Jan Björklund är en fara för den svenska skolan och att han snarast bör skiljas från sin ministerpost.

Semestern slut - börjar med ett återbud

Så är det vanlig vardag igen. Semestern har i sin helhet tillbringats här hemma. Det känns alldeles rätt. Det här är min miljö och här trivs jag allra bäst.Här känner jag till allt och klarar det mesta på egen hand.

Apropå att klara mig på egen hand. Idag har jag för första gången givit återbud till en föreläsning. Jag var inbjuden att i januari 2010 föreläsa under rubriken " neuropsykiatriska funktionshinder - missbruk - kriminalitet ". Föreläsningen ingår i en serie s. k. inspirationsföreläsningar arrangerade av Regionförbundet Örebro och som riktar sig till personal inom psykiatri och socialtjänt i Örebro län. Ett synnerligen angeläget område att sprida kunskap om. Varför jag ger återbud ? Jag har lyssnat på kroppen. Hur svårt det än är att acceptera att de åtta år som gått sedan min stroke allt mera börjar ta ut sin rätt så måste jag inse mina begränsningar. Själva föreläsandet älskar jag och har inga problem med. Det som tar emot och frestar på från tid till annan är de praktiska arrangemangen runt omkring. Olika typer av förberedelsearbete, att resa, att vistas i nya okända miljöer, att trängas bland mycket människor, att känna någon form av osäkerhet. Det är i dessa sammanhang som mina begränsningar gör sig mest påminda och jag vill helst inte bli påmind.

Tomas Bodström har vaknat

Följande skriver förre justitieministern Tomas Bodström på sin blogg Bodströmsamhället i anslutning till ett förslag om att varje elev i den svenska skolan skall ha en kontaktpolis:
- Genom att arbeta brottsförebyggande slipper man en del onödiga utredningar, som sparar både mänskligt lidande och pengar.
Man slipper en del onödiga utredningar ? Tänk om Tomas Bodström visat samma engagemang för brottsförebyggande åtgärder när han var justitieminister. Vid ett flertal tillfällen försökte jag göra honom uppmärksam på det faktum att var fjärde fånge i våra fängelser har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och att tidiga insatser för dessa fångar redan som barn skulle göra att man inte bara slapp en massa onödiga utredningar utan även en massa onödiga brott och fängelsevistelser som påtagligt skulle spara både mänskligt lidande och pengar. Tomas Bodström tillhörde den lilla klick rikspolitiker som inte ens besvarade mina propåer och inbjudningar att medverka i konferenser.
I oppositionsställning så har han märkligt nog recepten för framgång.
Jag tycker att Tomas Bodström som person ger ett trovärdigt och engagerat intryck, inte minst när det gäller att värna om våra barn och ungdomars väl och ve. När han tar på sig politikerkostymen blir han tyvärr lika "falsk" som alla andra politiker.
Är det konstigt att jag gång på gång återkommer till att jag aldrig helt känner mig kunna lita på politiker ?