Smärtsamt att minnas, omöjligt att glömma

Jag såg igår  dokumentärfilmen "Våga minnas" på SVT. Den är gjord av Ewa Cederstam som vid 18 års ålder blev våldtagen och nu, 25 år senare,  i denna film berättar sin historia. Det är en stark skildring som berör. Hon pratar med sina föräldrar och med en väninna om vad som hände och vad  de kände.  Ingen tycks då, för 25 år sedan, har pratat om händelsen som obearbetad synes finnas kvar hos alla. I samtalen med sin man framgår tydligt hur denna händelse präglat och präglar deras liv tillsammans än idag. Hon minns inte polisförhör och rättegång men ändå finns våldtäkten ständigt närvarande.

Det känns inte besvärande utan helt naturligt att filmen präglas av ett svårmod som får mig att om än inte påstå att jag förstår hur det känns så ändå närma mig en förståelse av den livslånga smärta som denna  våldtäkt innebär för henne.

Filmen får mig oxå att gå några ytterligare steg  i ett brottsoffers fotspår. För den som utsätts för ett brott som våldtäkt så måste det vara svårt  både att glömma och att minnas. Våldtäkten finns där som en ständigt  närvarande, oinbjuden följeslagare genom hela livet med allt vad detta innebär.