Tänk om, tänk nytt!

Det finns alltid nya möjligheter om man bara
vågar blicka framåt.

Är det ok att använda marijuana som medicin? Här går meningarna isär. Det beror på 
- vem du frågar  
- vilket land du befinner dig i. 
- Ja, tom vilken domstol som dömer. 

Det har en man i Västerås fått erfara. Han skadades för 20 år sedan i i en MC-olycka och hamnade i rullstol. Ständigt besvärad av värk försökte han med alla tillgängliga läkemedel; inget hjälpte. Han mådde sämre av de mediciner han prövade, mediciner som dessutom var dyra. För några år sedan testade han marijuana som han själv odlade i hemmet. Varje morgon och kväll tog han en tesked marijuana i kaffet och resultaten lät inte vänta på sig. Smärtan blev lindrigare och hans övriga problem avklingade och upphörde nästan helt. Han orkade mera och kunde gå upp i arbetstid, kunde träna och vara mera delaktig i familjelivet. Ångesten försvann och han mådde bra. Kort sagt, tillvaron förändrades dramatiskt till det bättre.  Polisen kom dock honom på spåren och det hela blev en rättssak.

I augusti i fjol friade Tingsrätten i Västerås  mannen då de ansåg att han befunnit sig i en nödsituation. Domen överklagades och igår så dömdes mannen av Hovrätten till dagsböter för narkotikabrott. Även denna dom kommer med all sannolikhet att överklagas. Jag tror dock inte att HD kommer att ändra domen då svensk narkotikalagstiftning inte ger utrymme för detta. Det är dags för en översyn av svensk narkotikalagstiftning tycker jag.

Frågan blev extra intressant för mig eftersom den plötsligt berör mig mera än bara på ett allmänt plan. Jag besväras oxå av värk och spasticitet som  läkare hittills inte erbjudit mig någon verkningsfull medicin emot. Vad jag erbjudits är sjukgymnastik. Sjukgymnastikövningar som jag dessutom är oförmögen att utföra. Men, det är en helt annan historia.

Skulle jag då kunna tänka mig att ta marijuana som medicin? Frågan  berättigad då jag jobbat hela min yrkeskarriär i fängelsevärlden och sett allt elände och mera därtill som narkotika som t ex marijuana/cannabis kan föra med sig. Jag har genom åren haft en restriktiv hållning till alla former av narkotika, men har ändå försökt följa med utvecklingen och inte fastnat i ett ensidigt förbudstänkande när det gäller narkotiska preparat. Det här är inga lätta frågor och jag har oxå själv genom åren vacklat i min tro vilket jag oxå berört i något tidigare inlägg.
Frågan som inledde detta stycke besvaras  med JA, förutsatt att marijuanan i det här fallet skulle utgöra ett beprövat och godkänt läkemedel.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att frågor som dessa inte ska avgöras i domstol utan självklart borde komma till en politisk lösning så att Läkemedelsverket under vissa givna betingelser skulle kunna tillåta ett läkemedel som  är baserat på ett narkotiskt preparat. Som så ofta konstaterar jag att det är politiken som är stoppklossen i utvecklingen. Dimman av av okunskap, rädsla, fobier och förbudstänkande ligger tät i de politiska leden. Jag känner igen detta från mitt ADHD-arbete i början på 2000-talet.

Det händer saker på området i världen så det är nog dags även för Sverige att fördjupa sig i frågor som dessa. Tänk om, tänk nytt!

Nämnas bör att marijuana för medicinskt bruk är tillåtet i 23 delstater i USA. I Europa tillåtet i bl. a. Holland, Finland, Italien och Tyskland.

Det är förstås viktigt att all ev. legalisering sker under kontroll. Den snabba utbredningen i USA kan jag tycka har en del för övrigt att önska då det där plötsligt blivit en av de snabbast växande industrierna. Om ekonomin sätts före den medicinska nyttan och blir det enskilt viktigaste incitamentet så  ökar riskerna för att nytänkandet ändar i ett misslyckande. Ett misslyckande som vi inte har råd med.

Handikappanpassning vs anpassning till handikapp



Förbjudna i Vancouver fr o m  mars 2014.

I Vancouver i Kanada har man fattat ett omstritt  beslut för att visa att man menar allvar med att göra alla byggnader tillgängliga för hela befolkningen. Dörrknoppar förbjuds i alla nya byggnader fr o m mars 2014. Avlånga handtag ska sitta på dörrar i framtiden. Det gäller såväl privata som offentliga byggnader.

Bland de som protesterar mot att beslutet också gäller privata byggnader är företrädare för föreningen för dörrknoppssamlare. En intressegrupp jag inte alls tänkte på.

Varför jag tar upp denna smala fråga i ett inlägg beror dels på att frågan är just smal, dels på att jag som enarmad sedan 12 år tillbaka stött på bl. a. dessa problem. Problem som för gemene man är obetydliga men för mig och andra funktionshindrade ibland oöverstigliga. Att samtidigt göra två moment, t ex vrida och dra,  är smått omöjligt med bara en fungerande hand. Inte minst olika typer av förpackningar är ett sådant gissel. Livsmedels- och läkemedelsförpackningar allra värst.

Nej, inte heller jag reflekterade över dessa udda svårigheter innan jag blev enarmad. Så är det väl med det flesta av oss. Vi funderar och reflekterar inte över  svårigheter förrän vi själva ställs inför dem.

Listan på önskvärda anpassningsåtgärder för att tillgodose olika typer av funktionshinder kan göras lång, men frågan är hur långt man kan och ska gå. Första anpassningsåtgärden är förstås att jag själv som funktionshindrad, så långt det är möjligt, får lära mig att göra saker på ett annat sätt, ett nytt sätt.  Det gagnar i längden mig som funktionshindrad.  Jag lyckades med att efter en tid få kontakt med en sjukgymnast som fokuserade på att i första hand jag själv skulle lära mig att klara de svårigheter jag hamnade i.  Jag fick helt enkelt träna på att ta mig ur "omöjliga" situationer och den kunskapen hon förmedlade har sedan varit ovärderlig för mig och jag har med åren kunnat finslipa min förmåga.

Vi människor är förstås olika, men jag tröttnade tidigt, redan innan jag träffat ovan nämnda sjukgymnast,  på alla typer av  s k hjälpmedel som jag förväntades använda. Hjälpmedelsanvändning blir för min del aktuellt först när jag testat och misslyckats med ett antal nya förfaringssätt. Hade jag från första början efter min stroke förlitat mig på alla hjälpmedel jag tipsades om och erbjöds använda så hade jag antagligen inte kunnat leva det liv jag  lever idag. Trots mina begränsningar.

Men visst, det finns hjälpmedel som även jag uppskattar och inte skulle klarat mig utan. Min elmoppe ( om än inget vinterfordon i  "pålandetmiljö"), min käpp, min elbil, mitt kombibestick är några exempel. Anpassning av min bil med rattkula och reglage monterade på ratten  var oxå viktigt så länge jag körde bil.

Som jag antytt så är det mesta på detta område väldigt individuellt så någon allmängiltig hjälpmedelslista är nog inte ens önskvärd att försöka forma. Dörrknoppsbeslutet i Vancouver tycker jag ändå är ett steg i rätt riktning. Lika mycket för tanken som för själva åtgärden.

Allra viktigast när det gäller hjälp- och stödinsatser, vad funktionshindret än må vara,  är hänsyn till och respekt för den enskilde individen.

Det är nåt sjukt med psykiatrin. Psykoterapi vs Läkemedel 0-0

Sveriges psykiatriker är på krigsstigen. Mot varandra. IGEN!
Två olika former av terapi står i var sin ringhörna.
I skottlinjen: socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för psykiatrisk vård - som alla tycks ha en åsikt om.
- Socialstyrelsen har tillfredsställt en primitiv opinion, säger Tomas Eriksson, specialist i allmän psykiatri.
- Jag är så arg! Jag är så fruktansvärt arg på alla medborgares vägnar! säger docent Tomas Eriksson, specialist i allmän psykiatri.
Framför allt är han arg på socialstyrelsen.
Allting började med att socialstyrelsen i mars i år presenterade sina nya, preliminära riktlinjer för depression och ångestsyndrom.
Slutsatsen: vid dessa diagnoser, som exempelvis social fobi och tvångssyndrom, bör sjukvården i många fall ge psykologisk behandling, framför allt kognitiv beteendeterapi, KBT. Alltså istället för läkemedel.
Tomas Eriksson har jobbat inom psykiatrin i 35 år.
- Jag är en skarp och vass motståndare till varje form av psykoterapi, som jag betraktar som vidskepelse, dundrar han.

Jag har arbetat 33 år i kriminalvård och som lekman har jag under de senaste 8 åren ägnat särskilt intresse åt området neuropsykiatriska funktionshinder, f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet. En sak som frapperat mig under dessa år är de interna strider som experter på området ständigt upptas av. Påminns nu om detta när experter krigar om läkemedel vs KBT som bot vid vissa psykiatriska diagnoser. Det är väl inte konstigt att psykiatrin ständigt finner sig ifrågasatt när dess företrädare hellre ägnar sig åt akademisk tuppfäktning än slår sina kloka huvuden ihop för att föra utveckling och kunskap framåt.
Det är nåt sjukt med psykiatrin. Diagnosen är oklar. Botemedlet är okänt.