Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

onsdag 1 juli 2015

Välregisserat

Ett lag och en fotbollssommar som likt 1994 etsar sig fast i minnet.
Vad annat var att vänta? Än att EM-finalen skulle avgöras på den sista ordinarie straffen.  Det här U21-laget har ju genom hela kvalet och nu i slutspelet stått för osannolika matchvändningar, ja t o m små mirakel på vägen, så varför skulle då finalen avvika från denna för oss åskådare påfrestande och nervkittlande vana.

D som inte är överdrivet fotbollsintresserad kom sent in i 2:a halvlek och blev fast. Hon, som inte sett första halvlek tyckte att Sverige borde avgjort och var värda att vinna. Men, hon hade som sagt inte sett 1:a halvlek då Portugal ägde matchen. Märkligt nog blir jag , trots spelunderlägsenhet, aldrig orolig med det här laget på planen. Och mycket riktigt, vartefter matchen gick och tröttheten började göra sig påmind så vred sig Sverige ur greppet, tog över matchen och var oxå nära att avgöra ett par gånger i slutskedet. 

I förlängningen var min oro som bortblåst och jag började känna att "det här fixar dom".Inför den sista straffen så sade jag till D " titta nu, målvakten kommer att gå till höger". Jag tyckte nämligen att Carlgren nästan demonstrativt tydligt gått till vänster på de tidigare straffarna. Som för att tvinga den siste portugisen att slå straffen till höger där han då redan beslutat sig för att vara. Och som han var där. Välförtjänt att han oxå fick lite extra hjältestatus då han gjort en mycket bra turnering. En trygg och pålitlig målvakt är guld värd, speciellt i slutspelsmatcher som dessa. Att Portugal hade den kanske bäste målvakten i turneringen hjälpte dock inte. Det finns ingenting som  kan stoppa detta Sverige U-21.

Det här var en sann bragd, väl värd att uppmärksammas i senare kommande prisutdelningssammanhang. Men allra först ska killarna få ta emot folkets kärlek i Kungsträdgården kl. 16.00 idag. En härlig tradition förunnad endast riktiga hjältar.

10 kommentarer:

  1. Detta innebär en hoppfull framtid för svensk fotboll.
    Ha det bra i värmen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst skapar segrar som denna förhoppningar inför framtiden.
      Ja, nu har värmen kommit. Jag ska nu bara se till att inte pusta och stånka över hur varmt det är, utan njuta av den värme jag så länge saknat.

      Radera
  2. Alltså då jag läser ditt inlägg får jag gåshud igen... Behöver inte tillägga ett enda ord till din sammanfattning - vi såg samma match helt klart. Du borde bli krönikör à la Bank/Niva:-)

    De svenska spelarne är så otroligt trygga i sig själva och sätter in stöten när andra lag viker ner sig eller går på knäna. En sak som jag också tänkte på att det var otroligt få felpassningar under hela matchen för Sveriges del. Några vid slutet, ok. Men annars så passningssäkra och tekniska Portugal bjöd på betydligt fler.

    Åsså slog USA Tyskland i semifinalen i dam-VM. Kollade hightlights på FIFA oc - ja, vad ska man säga. Tror att USA kommer att ta hem det hela - lite otippat kanske.

    PS. Skrev ju för några dagar ett inlägg där jag trodde att "det skulle funka" med att vinna finalen. Yesssss;-) DS.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kul att du gillar mina "krönikor". Som du ser valde jag att vänta till nu på morgonen med att skriva för att ha nödvändig distans till euforin direkt efter slutsignalen.
      Att USA nu ser ut att ta hem det hela gör att jag än mera funderar på hur mycket inverkan Pia Sundhage "fotbollsmässigt" hade när de vann sina OS-guld 2008 och 2012. Råkade hon bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle och kunde erbjuda en ny typ av ledarskap som klickade med det "amerikanska tänket"? Ett ledarskap som inte längre håller. Eller, ett ledarskap som kräver "amerikanskt tänk/inställning".

      Radera
    2. Troligen det förstnämnda i kombo med sistnämnda. Å då hade hon ju favo spelaren Abby Wambach som var hennes "språkrör" till spelarna. Det är ju Abby iofs fortfarande i dagens amerikanska lag, där hon ju är väldigt tongivande trots att hon numera är andra val.
      Pia är ju väldigt karismatisk, det kan ingen ta ifrån henne. Hon lever ju för sin fotboll. Men hon är alldeles för flummig och extrem på ett "larvigt" sätt.

      Ärligt talat tycker jag att Erik Hamrén är ungefär som Pia, fast som tur är låter han bli att sjunga. När jag se honom med det falska smajlet på läpparna när landslaget ligger under skulle jag vilja ge knom en smocka. Dessutom svarar och pratar han lika luddigt och flummigt som konsulter brukar göra. Jag är allergisk mot konsulter;-)

      PS. Det var otroligt mäktigt i Kungsan idag. Önskade att du hade varit där. Å om du suttit på elmoppen hade du fått stå direkt vid scenen, vilket jag så inte gjorde om man säger så... DS.

      Radera
    3. Se där, då fick oxå Hamrén en känga. Rätt välförtjänt kan jag väl tycka.
      Jag såg på TV från Kungsan och nog var det mäktigt allt. Såna evenemang fixar inte jag numera även om jag skulle få åka dit med elmoppen. Det är lugnet, stillheten och harmonin på landet som gäller för mig numera.

      Radera
  3. Det gick ju vägen. Jag trodde faktiskt det, men visst var jag hur nervös som helst! Jag blir så glad över dessa killar som har den inställningen, som liknar USA:s och Kanada:s. Det är den inställningen till sporten som Pia saknar hos de svenska tjejerna.
    Hatten av för våra guldkillar! Hoppas att den inställningen smittar till andra ungdomar som hänger lite med huvudet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en mäktig bedrift och vilket pådrag i Kungsträdgården idag. Det var dom väl värda.
      Jag håller med dig. Visst är det mycket en fråga om inställning och rimligen satte killarna rejäla avtryck för framtiden.

      Radera
  4. Svar: Nej, 1,66 är verligen inte mycket för en målvakt. Men då (nästan som nu, fast nu är det bättre faktiskt) (1980-1990-talet) var det ingen tjej som frivilligt ville stå i mål. Å när det då äntligen fanns en frivillig så... Det hela är en lååååång historia hur jag blev målvakt över en natt. Ska kanske lägga upp ett inlägg om någon gång.

    Men rent allmänt kan jag säga att jag var absolut ingen höjdare i luftrummet (uppenbarligen), men en baddare på att rädda straffar och slänga mig framför fötter på anfallare. Dessutom hade jag både spänst och slängde mig faktiskt med händerna förre, inte fötterna, vilket inte ens Hedvid alltid gör. Å du - jag kan visa upp vissa ärr och krökta fingrar som bevis någon gång;-) Nej äsch - jag låter bli;-) Visst låter det som att jag vill skryta, men så är inte fallet. Personligen anser jag att jag var en kvinnlig Bruce Grobbelaar med allt vad det innebar. Å det är jag väldigt stolt över.

    Jag menar som målvakt måste man ju vara lagom galen och ofta modig. Å det tycker att mina 1,66 cm med inälvor har varit med råge;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bruce Grobbelaar, inte bara en målvakt. En riktig showman. Lagom galen som sagt. 80-90-tal, härliga tider.

      Radera