Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

måndag 5 oktober 2015

Sigge och Nelson

Det är skönt att se Sigge och Nelson tillsammans igen efter Sigges långa rehab. Det är intressant att följa Sigges framsteg. Jag känner igen mycket från min egen rehab. Han prövar sig så sakteliga fram varje dag och klarar allt mera av de han klarade innan olyckan. Han rör sig obehindrat och inget märks av skadan när han rör sig här inne. Trappan upp och ner är inga problem, men han tar det fortfarande försiktigt när det gäller att hoppa och balansera. Men, som sagt, det kommer allt mera. Tills vidare får han dock vara inomhus.
Sigge får så klart låna min TV-fåtölj medan Nelson har
sin Bia-bädd.

Sigge tittar längtansfullt på ytterdörren
medan Nelson gör som oftast. Tar det lugnt.

10 kommentarer:

  1. Absolut inget ont om Sigge som troligen är världens mysigaste kisse, men jag måste säga att Nelson ser så fantastiskt härlig ut, en riktigt skön kille!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Nelson är en riktigt cool kille och Sigge är världens mysigaste kisse. Vilken tur vi haft som fått båda till Getingstorp.

      Radera
  2. En sån längtan efter att få komma ut! Men de bägge ser ut att kunna chilla gott inne också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo då, dom chillar gott här inne oxå.

      Radera
  3. De ser ut att ha det bra! :) Sigge i TV-fåtöljen påminner mig lite om en av mina tamråttor (jag har haft 10 stycken sammanlagt - underbara husdjur!) som hittade en fåtölj hon gillade när hon och jag (och en råtta till) spenderade en månad i mina föräldrars sommarstuga för längesen. När mamma kom och ville sitta i fåtöljen tittade råttan väldigt förvånat på henne utan att göra någon ansats till att flytta sig (typ "Va? Det här är ju MIN fåtölj" ;))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ungefär så Sigge tittar på mig oxå. Ibland flyttar han sig och ibland får vi dela på fåtöljen.
      Tamråttor, inte riktigt min grej, men dom är säkert mysiga när man vant sig.
      Nelson och Sigge vet verkligen hur man softar.

      Radera
    2. Många säger så om råttor... Jag fick den första av en slump, och sen var jag fast ;) Jag gillade dem eftersom de är tillgivna, men också smarta. Man kan lära dem saker, och de gör som man säger (ibland). Ibland gör de som de själva vill ;) Mina lyckades bryta sig ut ur buren på natten och kom upp i sängen för att visa hur duktiga de varit... med resultat att de blev inburade igen ;) Ofta levde de loppan i hela lägenheten... klättrade upp på spisen, upp i min loftsäng dinglade i krukväxterna och ramlade ner osv. För det mesta slutade det hela med att de la sig intill mig i TV-soffan och softade ;) Sina behov gjorde de i buren. Fantastiska djur som fått dåligt rykte, så jag måste berätta hur fina de kan vara :) Ibland vill de ha sällskap och ibland vill de vara ensamma. De visar tydligt! Vi hade en som var en riktig "ensamvarg". Hon var inte rädd, men hon tyckte inte om att vi lyfte henne. En dag ville hon bli upplyft... Va? Det visade sig att hon var döende. Hon ville inte vara ensam. Sina sista tre timmar spenderade hon i Peters knä...

      Radera
    3. Det kallar jag en lovsång till råttor.

      Radera
  4. En utslagen Nelson och en längtande Sigge. Riktigt roliga bilder på dina två älsklingar...

    SvaraRadera