Ett år senare - När processen haft sin gång

För ett år sedan jag skrev  detta inlägg. Det var väl genomtänkt och beslut tagna på de fakta vi då hade. Men, jag ska villigt erkänna att djupt där inne hos mig så gnagde något. Var vi verkligen beredda att ge upp vårt liv här på Getingstorp?

Så här ogenomtränglig kändes tillvaron för ett år sedan.

Redan när några månader passerat så hade både mina och D:s tankar ändrat riktning. Vartefter tiden sedan gått så har vi känt att vi landat rätt i att bo kvar på Getingstorp. Under det år som förflutit har vi tagit några riktigt omvälvande beslut och oxå genomfört dessa. Beslut som vi troligen inte landat i om allt det tråkiga inte hade hänt. Som ofta är det så att när tillvaron ter sig som mörkast och svårast att hantera  och inga självklara lösningar står till buds, då flödar kreativiteten. I alla fall är det så för D och mig. Idéer dyker upp, bollas, förkastas eller antas och plötsligt är beslut tagna som storligen förvånar mig själv. Det är där vi är nu och nästa avgörande steg är förstås att D får köra bil igen. 

Så här känns det idag. Nu finns det öppningar och 
ljus i horisonten.

Den fullskaliga medicinska utredning som D genomgått med anledning av den misstänkta epilepsin har inte visat på något som tyder på epilepsi och läkaren har nu skrivit intyg som säger att det inte finns något som talar emot att hon får köra bil igen. Vederbörliga handlingar skickades i måndags in till Transportstyrelsen med ansökan om nytt körkortstillstånd. När detta tillstånd är beviljat kvarstår att ansöka om nytt körkort. När D sedan åter har körkortet i sin hand så ska Jeepen servas och besiktigas innan det är dags att tuta och köra igen. Så efter ett drygt år blandat med en osannolik mix av  vedermödor och kreativa lösningar så ska det normala livet ha återvänt till Getingstorp. 

PS Varför Transportstyrelsen inte bara kan häva spärren på det körkort D har utan hon måste söka både körkortstillstånd och körkort på nytt övergår min fattningsförmåga. Men, att spilla krut på byråkratiskt snåriga vägar är föga framgångsrikt så det är nog klokast att bara rätta in sig i ledet.

Jag har själv arbetat i 40 år i offentlig förvaltning och alltså varit en s k byråkrat, men för den skull inte påtagligt byråkratisk. Jag får ofta en känsla av att det förr fanns ett större utrymme för sunt förnuft och eget tänkande. Idag synes allt vara strikt regelstyrt utan några som helst individuella hänsynstaganden. Enkelt att jobba så förstås , men så tråkigt det måste vara. Att aldrig behöva tänka utan bara slå upp "regelboken" och ta beslut.

Detta PS är en utvikning som bara poppade upp och krävde att få komma på pränt.