Oktober är inte min favoritmånad, men en morgon som denna känns det ändå helt ok. Hösten är m a o kommen, om än inte särskilt välkommen.
 |
| Jag gillar att kunna se ända bort till grannbyn. |
Ett av de svåraste besluten att ta rör förstås vårt älskade Getingstorp som året runt kräver stora insatser för att sköta och underhålla. Eftersom allt dessutom ska skötas av D så blir det till slut ohållbart. Att bara dra ner på skötsel och underhåll är inget alternativ då vi vill att vårt Getingstorp alltid ska vara i toppskick. Här som vi haft elva fantastiska år. År som nu får tjäna som en mjuk matta att landa på då de tuffa besluten ska realiseras.
 |
| Trädgårdssäsongen är över. |
Den här processen har fått pågå en tid nu och just detta brukar leda till bra lösningar. Så oxå denna gång, det är vi övertygade om.
Jag tänker inte skriva mera om detta här på bloggen som nu för en tid får återgå till det stiltjeliv den levt de senaste månaderna. Jag hoppas att min energibank med tiden fylls på så att det räcker även till fortsatt bloggande.
Ja, att hösten kommer är oundvikligt. Det är väl så att det är en del av allt hör i livet och alla gånger inte så mycket att göra åt förutom att försöka att göra det bästa av saken och njuta och fira då när det finns tillfällen.
SvaraRaderaDin sista mening, den blir jag lite undrande över. Jag vet ju att du skrivit mer sällan men menar du att detta var det sista inlägget? Det hoppas jag innerligt att det inte är.
Du har så rätt, nu blir det än viktigare att ta till vara på de glädjestunder som bjuds. Det brukar D och jag vara rätt duktiga på så det ska vi nog fixa.
SvaraRaderaJag ska korrigera den sista meningen för jag har inte bestämt att detta är det sista inlägget. Jag kommer nog igen när frågetecknen rätat ut sig och jag "landat i tillvaron" igen.
Ja du! Vi är ju ungefär lika gamla, så jag vet precis vad du menar med ålderns höst. Fast i ditt fall tillkom ju stroken, så jag förstår att ni funderar på er bostadssituation. Ni är ju verkligen världsbäst på att njuta av stunden på Getingstorp. Fortsätt med det så länge det bara är möjligt.
SvaraRaderaBra att du bara gör bara en "bloggpaus" och inte slutar helt. Precis som Emma hade jag blivit väldigt ledsen om du gjort det. Så jag väntar tålmodigt på nyheter som du vill dela med dig.
samma ålder är vi förvisso, men livs- och boendesituationen är ju annorlunda som du oxå noterar . Det är ju skillnad på att bo i lägenhet och att ha en fastighet med ett flertal byggnader som ska underhållas och en trädgårdstomt på nästan 5000 kvm som ska skötas. Av D dessutom, så det måste vi så klart förändra. Men, visst ska vi fortsätta njuta av stunder Getingstorp så länge vi bara kan.
SvaraRaderaJag återkommer säkert i bloggen då och då, allra helst som ni är några som vill det. Bloggen och ni bloggkompisar har ändå fyllt en viktig funktion för mig under de här åren.
Jag förstår att din energibank är dränerad på bloggenergi just nu. Det får ta den tid det tar att komma tillbaka till oss. Huvudsaken är att ni hittar det allra bästa scenariot för just er!
SvaraRaderaJag vet att ni lyckas med det!
Lycka till!
Tack fr dina vänliga ord och för din tro på att vi ska lyckas hitta rätt i vårt framtidsskapande. Vi är på god väg kan jag säga. Ha de gott!
SvaraRaderaTur att man inte behöver bestämma sig från den ena dagen till den andra vad gäller boendesituationen! Jag är säker på att ni kommer fram till en bra lösning, förstår att Darlingen inte kan dra hela lasset själv.
SvaraRaderaHoppas få se flera blogginlägg hos dig!
Varm Kram!
Tack för din dina vänliga ord och den varma kramen. Uppmuntran behövs i massor i nuläget. Vi har i alla fall en plan som vi tror på, sen ska förstås allt gå vår väg för att den ska gå i lås. Just nu kan vi inte mera än hoppas och tro. Vackert så.
SvaraRaderaNu hoppas jag att det löser sig på allra bästa tänkbara sätt för er båda, vilket jag känner på mig att det också gör. Framtiden får utvisa...
SvaraRaderaAtt få hjälp med allt som krävs för att ni ska kunna bo kvar på ert älskade Getingstorp var min första spontana tanke, men jag vet ju inte hur ni själva ställer er till det eller om det innebär en massa kostnader. Kanske inte heller lätt att ha okända människor som kommer och går.
Skönt iallafall att veta att ni ännu har tid att planera och fatta beslut. Detta är säkerligen inte så lätt men då finns iallafall tid kvar att njuta av den tillvaro ni lever i idag, om än det nu är höst.
För mig är det just nu precis tvärtom då jag väntar och väntar och längtar till vi kommer bort från Malta. Det räcker nu efter snart 20 år och de senaste åren har varit alltför trassliga. Förutom att jag lyckades med att få hem min fina fina Fanny förstås.🐕💖
Sen är jag ju än så länge lyckligt lottat frisk men ålderns höst fick jag en känsla av i somras när jag fyllde sextio. Maken fyller snart 73 så visst börjar man känna att tiden är begränsad men det bästa man kan göra är att försöka njuta av nuet och vara tacksam över det man har. Lätt att skriva och att du drabbades av stroke var naturligtvis en omvälvande förändring i ditt liv som kanske inte alla riktigt förstår vad den faktiskt innebär.
Att låta bloggen vila under de omständigheter som nu råder, när energin inte riktigt räcker till är ett bra beslut. Är väldigt glad över att du inte bestämt dig för att avsluta bloggen och vet att jag inte är ensam om att känna så.
Må så gott nu det bara går och tusen tack för ditt besök hos mig. Det är som alltid uppskattat och kanske ännu mer nu när jag vet att du går lite på sparlåga. Styrkekramar från mig på Malta!!
..och som jag skrev i början, jag känner på mig att ni finner en lösning som ni båda kommer att känna är den rätta och framförallt den bästa.
Tusen tack Anita för dina underbart stöttande ord. Det är sånt jag behöver i tider som dessa. Visst kan man köpa tjänster, men det är ju inte samma känsla om någon annan sköter ens hem så det är inget alternativ för oss. D skulle ändå alltid se något som hon "måste" göra. "Måsten" är det minsta jag vill att D ska ansättas av. Hon behöver få njuta av tillvaron, ägna sig åt familjen och odla sina många intressen.
SvaraRaderaDessutom blir det ju allt svårare för mig att ta mig fram, både här inne mellan våningarna och ute i trädgården. En förändring måste komma till stånd.
D och jag låter processen ha sin gång och som alltid är vi överens om vad som är den bästa lösningen för oss båda. Det, om något, är en styrka vid såna här tillfällen.
Bloggen ja, den har varit bra för mig. Imorgon blir det ett inlägg då den fyller 11 år.