Hedervärt av Tomas Bodström

Tidningarna i dessa dagar är fyllda av avslöjanden om hur makteliten fifflar och skor sig. Då blir det naturligt att oxå blogga om eländet. Men visst, jag får akta mig så att jag inte fastnar i nån missnöjesfälla.

Mitt i allt elände så finns det även ljuspunkter. En sådan är förre justitieministern Tomas Bodström som väljer att inte ta ut någon statsrådspension. Till skillnad från t. ex. partikamraterna Ulrica Messing, Pär Nuder, Ylva Johansson, Thomas Östros och Leif Pagrotsky.

Bodströms argument för att inte ta ut pension är enkla:
- "Jag är mitt i arbetande ålder, jag är ingen pensionär".

Alla som tar ut pension försvarar sig med att dom följer de regler som finns. Ja visst, regler som dom själva varit med att skapa och oxå kan bidra till att ändra om dom bara vill.

S - ett ledarlöst sällskap

Det vilar snarast ett löjets skimmer över processen att hitta en ny ledare för Socialdemokraterna. Ingen kliver fram och säger:- jag vill och är beredd. Nej, det tydligaste hittills är väl Ylva Johansson som i alla fall vill vara med och styra men för den skull inte bli ledaren. Hon vill hänga med på ett hörn mest för att hon är maktkåt.
Den färglöse Sven-Erik Österberg med karisma som en gråsten har nu tuffat till sig och säger att han ska göra ett ”väldigt, väldigt noggrant övervägande” om han får frågan av valberedningen.
Någon stor politisk förnyare är han inte utan han talar mest i termer av trygghet och återgång till nåt som S en gång varit. Att år 2011 ha detta som sin vision tycker jag mest liknar politisk harakiri. Men, politikens vägar äro ofta outgrundliga så osvuret är väl bäst.

Just nu seglar S-skutan omkring utan vare sig skeppare eller kompass och det behöver man inte vara ett politiskt snille för att förstå att det är förödande.

Det är väl så enkelt att S i de egna leden inte har någon potentiell partiledare. I politikens värld kan man då inte som i andra verksamheter gå ut och göra en extern rekrytering. Eller kan man det?