Vidrig människosyn

Många funktionshindrade människor är i  behov av olika typer av stöd- och hjälpåtgärder för att över huvud taget klara sin vardag. Jag vet detta av egen erfarenhet  då jag  efter min stroke 2001 plötsligt behövde hjälp för att klara de mest basala vardagssysslorna.  Jag sökte och fick assistans enligt LSS, dock först efter att ha överklagat Örebro kommuns avslag till dåvarande Länsrätten. Efter 2 år så drogs min hjälp in utan att mina behov på något sätt förändrats. Jag stred en tid men tog snart beslutet att inte ödsla energi på en meningslös kamp. I stället lade vi ( D och jag ) vår energi på att förändra vår tillvaro både arbets- och boendemässigt.  En förändring så långt som möjligt anpassad till vår nya livssituation. Ett bra beslut har det visat sig. Ett beslut som 2008 förde oss dit vi är idag.  Till vårt Getingstorp.

Jag tänker med sorg på alla som inte som jag har möjlighet eller förmåga att förändra sin situation. Som ensamma får slåss för sina rättigheter och sakta mals ner av systemet.

LSS är en lagstiftning som 1993 tillkom just för att tillgodose dessa behov. Detta kostar förstås pengar för landets kommuner. I desperation för att minska kommunens utgifter så anlitas idag privata konsulter för miljontals kronor för att lära kommunanställda att kunna ge avslag och komma undan att ge hjälp till personer med funktionsnedsättning.

I gårdagens "Kalla fakta" gavs en inblick från en av dessa konsulters föreläsningar för kommunanställda som arbetar med LSS. Det var motbjudande att lyssna till konsulten som raljerade friskt över funktionshindrade  människors hjälpbehov. Åhörarna lät sig villigt förledas och skrattade gott åt vidrigheterna. Föreläsaren kom från företaget KommunLex  som uppger sig arbeta med  juridik, utveckling och kvalitet inom kommunal kärnverksamhet har gjort LSS till en av sina födkrokar.

Jag önskar inte någon medmänniska något illa, men föreläsaren från KommunLex skulle gärna få byta med mig, om så bara för en vecka, för att få en liten inblick i vad det innebär att vara funktionshindrad och vilka begränsningsar detta för med sig i det dagliga livet. Bytet skulle bara innefatta mitt fysiska jag, inte mitt mentala jag.

Det är för mig  obegripligt att kommuner betalar för dylik "kompetensutveckling" för sin personal. Lika obegripligt som att någon kan tänka sig hålla en föreläsning där man raljerar  över och förminskar funktionshindrade människors behov.

 

 

Funktionshindrad - vilken typ av liv har du rätt till då?

Tillspetsad rubrik kanske, men frågan är befogad med tanke på att funktionshindrades situation görs allt svårare med dagens förda politik. LSS har blivit en lag som tillämpas så att den kränker de personer som begär personlig assistans. Jag blev själv kränkt när jag för ett antal år sedan  ansökte om personlig assistans. Efter det har regelverket stramats åt allt mera vilket måste göra det snarast outhärdligt att idag som funktionshindrad utsättas för denna prövning.

När sedan Regeringen har en myndighet, Försäkringskassan, som lydigt och utan den minsta eftertanke sväljer alla nya stramare tillämpningar så ter sig situationen närmast ohållbar för många funktionshindrade.

T ex ska idag även personer med livslånga handikapp,  exempelvis Downs syndrom, var tredje år matchas mot arbetsmarknaden. 23-åriga Matilda är ett exempel på hur galet det kan bli.

Jag kan väl tycka att det kan vara rimligt med en uppföljning vart tredje år, inte minst för den funktionshindrades skull, men då borde man oxå kunna kosta på sig ett personligt sammanträffande i stället för att skicka ett totalt empatilöst brev med snarast kränkande frågor.

Jag själv lyckades tack vare familj, egen målmedvetenhet och en bra arbetsgivare krångla mig ur Försäkringskassans grepp och skaffa mig ett eget liv igen. Detta underlättades dessutom av att jag flyttade från Örebro kommun till Lekebergs kommun där jag mött en helt annan förståelse för mina svårigheter.

Jag har tidigare skrivit inlägg på detta tema,  bl. a. ett inlägg för två år sedan apropå handikappåret 2010. En politisk vision som blev just bara en vision. Allt för ofta blir politiska visioner och utfästelser bara  ord och löften. Vackra men tomma så länge de inte följs av aktiv handling.

Mat och påklädning viktigare än syretillförsel?

Korkad rubrik, eller hur? Men den är berättigad när jag läser en artikel om ännu en idiottolkning av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrare).Jag har själv konfronterats med vansinnestolkningar av denna lagstiftning men har sedan länge lagt detta bakom mig och vill egentligen inte ödsla energi på att skriva om detta. Kan dock inte göra annat när jag läser om hur samhället förnekar en 15-årig kille ett normalt liv.

Att inte kunna få luft/syre ses inte som "betydande svårigheter i den dagliga livsföringen" vilket lagen kräver." Att inte kunna ta på sig strumpor och skor är däremot "betydande svårigheter i den dagliga livsföringen". Om lagstiftning ska tolkas så bokstavligt, då behövs väl inga jurister, eller för den delen människor över huvd taget för att tolka lagen. Hjälp! Jag skäms både som vuxen och svensk.

Jag hoppas att det snabbt ordnar sig för den här killen så att han kan få uppleva något av allt spännande och nytt som hör tonåren till.

Empati är en bristvara

Jag blir så förbannad när jag gång på gång läser om hur kommuner, Försäkringskassan och andra som särskilt skall skydda och tillvarata de svagas intressen bara blundar och kör vidare på sitt totalt både intelligens- och empatibefriade spår. I detta ärende Bromma kommun som förvägrar en handikappad 24-årig kille en veckas semester i sina föräldrars sommarstuga. Skamligt!

"himmel och helvete"

Grinden till......... Ja, just det.

Så här såg det ut för två månader sedan, nu bara tio månader kvar till juligrillkväll och måltid i växthuset.

Nej, poolen kan jag inte nyttja mig av, men so what. Värre "orättvisor" kan man drabbas av.

Läser en artikel i Aftonbladet som gör mig oerhört upprörd. En Alzheimersjuk kvinna i Stockholm har ansökt om personlig assistans. Kommunen vill dock först ha klargjort att kvinnans IQ understiger 70 innan hjälp kan komma i fråga. Vad har IQ med behovet av personlig assistans att göra?

Jag var själv, efter min stroke 2001, utsatt för en förnedrande behandling av Örebro kommun när jag ansökte om personlig assistans. En personlig assistans som jag fick först efter att ha drivit frågan , överklagat och fått rätt i dåvarande Länsrätten. Så snart mitt tillstånd var så pass bra att jag kunde sitta upp och hålla balansen så drogs dock denna hjälp in trots att mitt hjälpbehov var oförändrat.
Här hade historien/ livet lätt kunnat sluta om jag inte haft en stöttande familj och själv givit mig f..n på att fixa detta även utan denna hjälp. Allt som jag aldrig skulle kunna göra igen bestämde jag mig för att göra ändå. Ja, nu kan jag inte göra allt ändå, men det är skönt att bara ha bestämt sig för att kunna. Så inget ont som inte har något gott med sig kanske man skulle kunna säga. Men, hur många skulle inte ha kastat in handduken i detta läge. Om du inte har stöd av din familj och därtill har ett gränslöst eget driv.

Efter dessa upplevelser så beslöt jag mig för att inte ta flera strider på detta område. Detta beroende på att min kraft och energi inte räcker till för mera än att leva ett drägligt liv. Idag är mitt liv inte bara drägligt, det är alldeles underbart. Detta beroende på att jag använde min energibank fullt ut när jag och min fru 2008 helt växlade spår i livet och flyttade ut på landet där vi hittade vårt paradis som vi sedan utvecklat till vår bästa plats på jorden ( se bilderna ovan ). Vi bor nu också i en annan kommun, Lekeberg, där jag fått ett helt annat bemötande och t o m erbjudits stöd utan att behöva ta någon strid.

För samhället i stort så innebär allt sammantaget att jag idag är en närande och inte bara tärande medborgare. Detta då jag sedan drygt 4 år tillbaka arbetar heltid igen med hemmet som arbetsplats och bas. Apropå arbetsplats och arbetsmiljö, tänk att ha en sådan arbetsplats som du ser på bilderna ovan. Då jobbar man bra och det kan t o m vara en njutning att börja arbeta vid 4-tiden på morgonen. Eller sluta vid midnatt om det känns rätt.Här finns inte företeelser som OB-tid eller övertid. Vardag eller helgdag spelar ingen roll.

När jag upptäcker orättvisor som har koppling till min tidigare situation så blir det ofta så här. Jag får flashbacks och ramlar tillbaka till att skriva om mig själv. Det är i o f s nyttigt att kunna tänka tillbaka på eländet utan att bli upprörd och "bryta ihop" och idag har jag lärt mig att leva just idag och absolut inte fastna i gamla oförrätter.

Kvinnan som jag inledde mitt inlägg med att skriva om fick till slut assistans, efter strid och hjälp från sin läkare. Alla har dock inte kraft att strida eller har en läkare med engagemang och drivkraft. Dessa människor är det synd om, även i det välordnade Sverige.

Avslutar med utdrag ur två kammarrättsdomar där två kvinnor nekats personlig assistans:
- Den ena kvinnan med motiveringen att hon själv kan sätta på sig mysbyxor.
- Den andra kvinnan, som inte kan torka sig själv efter toalettbesök, anses inte ha hjälpbehov "av den art och omfattning som krävs för att hon ska ha rätt till insatsen personlig assistans.
Hur tänker den person som i kraft av sitt jobb skriver dessa rader ? Inte alls, så klart.

Läs gärna mitt inlägg den 29 juni 2010, "Handikappåret 2010 - Alltjämt ojämt".

Försäkringskassan, kommunen och LSS. Individen då?

Jag läser i NA idag att Försäkringskassan i Örebro län är snålast i landet när det gäller assistansersättning. Här har också en större andel fått sin assistansersättning reducerad.

Ja, det här är ett område som alltid kommer att vara omstritt. Var och en som på något sätt berörs av LSS upplever sig i något skede fel behandlad och missförstådd. Detta påstår jag av egen erfarenhet. Att Försäkringskassan genom regeringens stramare lagstiftning och regelverk tvingats till en kundfientlig hållning är allom känt.

Ser i samma artikel Örebro kommuns ansvarige för LSS uttala sig. Om vad har jag svårt att förstå. Det är mest ett allmänt pladder utan genomtänkt strategi. Han skyller som kommunens representant på Försäkringskassans sätt att räkna om hjälpbehov till tid och dessutom på staten som vältrar över kostnader på kommunen. Ett inte speciellt adekvat resonemang just i detta sammanhang. Kommunens sätt att räkna stöder sig på något som kallas ADL-taktonomi och beskrivs som en snarast exakt vetenskap.

Jag vet vad denna ADL-taktonomi innebar när jag själv utsattes för den för c:a 10 år sedan. Det innebar att en person skulle klocka mig exakt på sekunden i alla de göromål jag som människa hade under ett dygn. Redan då såg jag detta förfarande som oetiskt, kränkande och vilande på en intelligensnivå under noll.
Självklart tillät jag inte denna förnedrande behandling.

Som sagt, 10 år har gått men inte mycket synes ha förändrats. Stackars människor som är i behov av assistans och stackars människor som jobbar med dessa frågor och tror på vad dom gör. Snarast tragiskt.

Bra rutet Göran Hägglund

Det uppmärksammade ärendet med det äldre paret i Eskilstuna som tvingas till separat boende av kommunen efter 63 år tillsammans har nu fått åtminstone en regeringsmedlem att säga ifrån på allvar. Till skillnad från sin ministerkollega Maria Larsson så säger Göran Hägglund i klartext vad han tycker och att han avser driva frågan vidare och att ett vallöfte om rätten till samboende på äldre dar kommer. Jag tycker att det är bra att ministrar inte alltid gömmer sig bakom kommunernas självstyre utan klart och tydligt säger ifrån utan rädsla för att bli anklagade för ministerstyre.

När det är dags för lagstiftning så hoppas jag att man ser till att denna lag inte blir lika tandlös som den också välmenande LSS-lagen. Där är också grundsyftet gott men i praktiken är lagen tandlös och knapp tillämpbar för den tänkta mågruppen till följd av att den inte är anpassad till verkligheten. Den omges av sådana begränsningar så att den ofta blir ett Moment 22. De som utnyttjat LSS-lagen till bristningsgränsen är de privata vårdföretag som inte sällan raggat upp funktionshindrade som inte förstått bättre, eller t o m velat vara med och sko sig ekonomiskt.

Äldrevården i Sverige - Brrr så kall !

Ännu ett fall där ett äldre gift par tvingas till separat boende beroende på att de inte har exakt lika vårdbehov. Efter att ha levt tillsammans i 63 år så bör det inte vara någon tvekan om att parets önskemål om ett gemensamt vårdboende ska tillgodoses. Men icke, säger Eskilstuna kommun.

Skamligt, säger jag.

Ovärdigt, säger Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD). Men för guds skull, gör något då Larsson ! Tugga inte bara om vad du är beredd att göra. Gör något !

Från Härnösand kommer ett fall av något annan karaktär, men vittnande om samma empatiska oförmåga och brist på respekt för den enskilda människan hos Härnösands kommun som hos Eskilstuna kommun. Detta fall visar ånyo hur absurt den s k LSS-lagstiftningen kan tillämpas.
Maria Larsson, du har mera att ta tag i. Beredd att agera säger du dig vara, men när ska du göra något ?