Effektivitet och reursanvändning

I min situation som halvkroppsförlamad så tänker jag ofta på ett annorlunda sätt och på detaljer som de flesta andra över huvud taget inte reflekterar över. En sådan sak är att det med dagens tillgång till internet fortfarande  florerar en sådan  oerhörd mängd pappershandlingar. När man som jag är "enarmad" är pappershandlingar ett gissel. Pappershandlingar som dessutom ska distribueras med post. Därtill med opålitliga Postnord. 

Detta slog mig senast i förrgår då jag hade varit i kontakt med sjukvården, såväl vårdcentral som sjukhus i två olika ärenden. Till vårdcentralen hade jag med e-post skickat en begäran om att få en läkartid för hälsokontroll som jag genomgår vartannat år. För att denna skickningsväg ska vara säker så använder jag  mitt Bank-ID. En alldeles utmärkt lösning för olika typer av myndighetskorrespondens tycker jag.

Hur fick jag då svar från vårdcentralen? Jo, via e-post där meddelandet var följande:
Hej!
Jag skickar en kallelse till läkarbesök med posten.
Med vänlig hälsning
xx
Distriktssköterska

Varför i himmelens namn ska en kallelse skickas med posten? Jag hade ju lika gärna kunnat få kallelsen, tidpunkten för läkarbesöket, med svarsmailet.

Det andra ärendet gällde ett återbesök till sjukhuset som en uppföljning till mitt akutbesök i juli i fjol. Det var då jag drabbades av plötslig hörselnedsättning och sedan dess är döv på höger öra. 

Efter akutbesöket så var jag på uppföljningsbesök på både Öronkliniken och Audiologen. Efter hörseltestet där så utlovades en snabb kallelse till återbesök hos en specialist, en audionom. Tiden gick och gick och inget hörde jag. Vare sig från Audiologen eller på höger öra. 

Efter tips av en anhörig skickade jag därför en s k egen vårdbegäran till Audiologen. Denna skickade jag med e-post med användande av mitt Bank-ID. Svaret /kallelsen fick jag föredömligt snabbt, men förstås med post. Jag hade tid i förrgår kl. 09.15. Jag fick sms-påminnelse om besöket vid två tillfällen, den 10 och den 12/3.  Kl. 08.05  i förrgår morse, strax innan D skulle hjälpa mig in i bilen för resa till sjukhuset blev jag uppringd och meddelad att besöket var inställt. Personen jag skulle träffa var inte på plats. Sånt kan ju hända även i den bästa av världar så just det upprörde inte mina känslor även om det just då kändes surt.
Jag fick efter många om och men en ny tid den 20 april. Kallelse ska komma, naturligtvis i pappersform med posten. Kallelse i pappersform med posten??? Varför det då jag redan fått tiden vid telefonsamtalet.

Sjukvården är så vitt känt väl datoriserad och de kan använda såväl e-post som sms, men t ex kallelser skickas inte på detta sätt. Varför? Är det någon som har en rimlig förklaring? 

Häromdagen fick jag min inkomstdeklaration från Skatteverket via e-post, Min myndighetspost. Bedöms detta säkert så borde oxå en kallelse till hälsokontroll kunna ske på likartat sätt.

Jag vet att det finns patienter som inte har eller kan använda datorer, men det förklarar inte varför alla patienter ska behandlas efter denna mera resurskrävande"måttstock".

Med tanke på sjukvårdens ständiga resursbrist med påföljande neddragningar så vore det på sin plats med en total översyn hur de faktiskt använder de resurser de ändå har att förfoga över. 

Avslutningsvis så kan jag konstatera att det där snabba återbesöket blir av efter 9 månader. Lite skillnad det jämfört med den s k 90-dagarsgarantin. 270 dagar i stället för 90 dagar.

Den nya loggan har Landstinget i a f lyckats med.

Den är riktigt smakfull. Alltid något.

PS Liksom gårdagens inlägg är detta ett bra exempel på hur bloggen kan användas för att lätta på trycket i minnesbanken. Ett sätt att "skriva av sig".

Ambulansfärd, fördragna gardiner och tropiska sommarnätter

Årets varmaste dagar följda av tropiska nätter och vad gör då jag? Jo, ligger i sovrummet med fördragna gardiner, svettig panna, oförmögen att stå upp. Efter att ha sovit i stort sett dygnet runt i en veckas tid så är jag nu äntligen på gång igen. Då är det oxå hög tid att lyfta på förlåten.

D har fixat en bukett till mitt skrivbord
så att jag kan njuta av trädgården
trots den påtvingade innevaron.

Jag avslutade mitt senaste inlägg  med "Sjukvårds-upplysningen nästa". Så blev det oxå och efter det samtalet så blev det ambulanstransport till akuten på USÖ. Upprinnelsen till denna tråkiga dramatik var att jag för en vecka sedan plötsligt blev "döv" på höger öra. Inget farligt tänkte jag och väntade på att det skulle gå över, men icke. Jag provade kända metoder mot "lock för örat" och "vaxpropp", men inget hjälpte. Avvaktade ytterligare, men blev riktigt orolig när jag försökte kliva upp på onsdag morgon och drabbades av yrsel och illamående. Jag kunde inte stå upp, allt bara snurrade så snart jag försökte resa mig upp. Tillståndet förvärrades vartefter tiden gick och jag kände mig alltmera illa till mods.  Jag ringde då, på inrådan av D, till Sjukvårdsrådgivningen och förklarade min situation och den som tog emot mitt samtal gav mig rådet att kalla på ambulans för färd till akuten. Detta var inget att vänta ytterligare med. Att D skulle skjutsa mig till akuten var ogörligt då jag inte kunde gå, än mindre ta mig nerför trappan  och  ut till och in i bilen. Jag kände mig därför inte särskilt syndig när jag ringde efter ambulans trots att omedelbar livsfara inte förelåg. Kvinnan som tog emot mitt samtal på larmnumret 112 fann inget märkligt i att jag ringde i den situation jag befann mig och lovade skicka ambulans som var på plats efter mindre än en halvtimma. Jag blev mycket väl bemött av "112". Detsamma ska jag säga om den ambulanspersonal som hämtade mig, en manlig sjuksköterska/chaufför och en kvinnlig sjuksköterska.

På akuten blev det 7 långa timmar med provtagning, läkarkontakter och väntan, väntan, väntan. Jag fick träffa två läkare, en manlig och en kvinnlig, båda av utländsk härkomst. Den kvinnliga läkaren var från Grekland och då blev jag förstås extra intresserad eftersom Grekland är "mitt andra hemland". Det blev samtal om grekisk mat och dryck, om hennes hemtrakter och vilka platser jag besökt vid mina resor till Grekland under 25 års tid. Hon kom från en plats på den grekiska västkusten, inte långt från ön Lefkas som jag en gång besökt. Dagen efter skulle hon för övrigt åka hem till Grekland på semester. Jag kände mig genast bättre till mods när vi avhandlat några Greklandsfrågor.

Jo, hon pratade  med mig om mitt sjukdomstillstånd oxå och undersökte mig mycket noga. Beskedet blev att jag drabbats av en inflammation i höger öra som bl.a. påverkar mitt balanssinne.  Det ordinerades läkemedelsbehandling, total stillhet och återbesök om 10 dagar var efter det blev hemresa med D vid midnatt.

Att jag nämner detta med läkare av utländsk härkomst beror inte på det inlägg jag skrev om svensk sjukvård för en tid sedan utan är värt att nämnas för att inse att vi inte skulle klara sjukvården utan tillskott av utländska läkare. Den grekiska läkaren sade att hon är en av 50 grekiska läkare som just nu arbetar på USÖ. Inte så konstigt då att hon pratade grekiska när hon vid mitt besök konsulterade en tredje läkare på telefon.

Det är svårt att vara nyanserad i sin bedömning av sjukvården när man åker in akut med ambulans och mår förb....t dåligt. Sammantaget så får dock sjukvården väl godkänt för så väl behandling som bemötande vid detta besök. 

Just nu är jag dränerad på allt vad kraft och energi heter och det kommer att innebära att bloggen får stå tillbaka. Hur och hur länge vill jag inte avgöra nu, men det blir i vart fall inte dagliga inlägg den närmaste framtiden. Nåt matnyttigt från Getingstorp och vår trädgård hoppas jag dock kunna bjuda på då jag hoppas att jag snart ska kunna ta mig ut igen. Trädgården lever ju sitt liv som vanligt och D jobbar oförtrutet vidare där ute. Och ser dessutom till att hennes fyra killar har det bra.

Min kropp är rätt ordentligt stukad sedan tidigare, efter min stroke, och varje olägenhet som tillstöter gör att det bara skriker ERROR om hela mig. Vid såna tillfällen har t o m jag svårt att se möjligheter och det positiva i det som sker. Men, envis norrlänning som jag är så försöker jag ändå. Att jag lyckas skriva detta inlägg får väl ändå ses som ett positivt tecken. Puh!

Vi "ses och hörs" snart igen hoppas jag!

PS Stort tack till er som lämnat stärkande kommentarer till mig under den senaste tiden. Kommentarer som jag av förklarliga skäl inte  orkat svara på.  T o m mejl med styrkekramar har jag fått. Sånt värmer. I bloggvärlden är man aldrig ensam.