När det oväntade händer

I gårdagens inlägg skrev jag att en förklaring till buketten här ovan skulle komma. Här kommer den. D fick buketten av Sara efter att ha nödgats till ett dygn på sjukhus. I torsdags drabbades D av en frånvaroepisod ( blackout).  När hon åter var vid fullt medvetande så åkte hon till vårdcentralen där hon fick en omedelbar remiss till neurologjouren på USÖ. Där gjordes ett antal undersökningar utan att man hittade någon omedelbar förklaring. Därför kommer nu fortsatt utredning att ske för att närmare söka orsaken till det hända.

Med sig hem i fredags hade hon dock ett riktigt dystert besked, hon får körförbud och får inte köra bil på sex månader. Ett riktigt dråpslag för oss då D är den som sköter alla transporter och inköp på Getingstorp. Hur vi ska lösa detta vet vi förstås inte redan idag.  Det är inte bara att övergå till allmänna kommunikationer då det är rätt sparsamt med såna i våra trakter.

Vi får hoppas att fortsatt utredning leder till att körförbudet hävs. Det enda vi för dagen med säkerhet vet är att vi måste lösa situationen. Vi har rätt stor erfarenhet av problemlösning allt sedan min stroke för 16 år sedan och hoppeligen hittar vi en lösning även denna gång. 

Viktigast av allt är att D nu får genomgå planerad utredning där min önskan är att allt konstateras vara normalt och under kontroll så att vi kan fortsätta leva vårt liv på Getingstorp.

Ambulansfärd, fördragna gardiner och tropiska sommarnätter

Årets varmaste dagar följda av tropiska nätter och vad gör då jag? Jo, ligger i sovrummet med fördragna gardiner, svettig panna, oförmögen att stå upp. Efter att ha sovit i stort sett dygnet runt i en veckas tid så är jag nu äntligen på gång igen. Då är det oxå hög tid att lyfta på förlåten.

D har fixat en bukett till mitt skrivbord
så att jag kan njuta av trädgården
trots den påtvingade innevaron.

Jag avslutade mitt senaste inlägg  med "Sjukvårds-upplysningen nästa". Så blev det oxå och efter det samtalet så blev det ambulanstransport till akuten på USÖ. Upprinnelsen till denna tråkiga dramatik var att jag för en vecka sedan plötsligt blev "döv" på höger öra. Inget farligt tänkte jag och väntade på att det skulle gå över, men icke. Jag provade kända metoder mot "lock för örat" och "vaxpropp", men inget hjälpte. Avvaktade ytterligare, men blev riktigt orolig när jag försökte kliva upp på onsdag morgon och drabbades av yrsel och illamående. Jag kunde inte stå upp, allt bara snurrade så snart jag försökte resa mig upp. Tillståndet förvärrades vartefter tiden gick och jag kände mig alltmera illa till mods.  Jag ringde då, på inrådan av D, till Sjukvårdsrådgivningen och förklarade min situation och den som tog emot mitt samtal gav mig rådet att kalla på ambulans för färd till akuten. Detta var inget att vänta ytterligare med. Att D skulle skjutsa mig till akuten var ogörligt då jag inte kunde gå, än mindre ta mig nerför trappan  och  ut till och in i bilen. Jag kände mig därför inte särskilt syndig när jag ringde efter ambulans trots att omedelbar livsfara inte förelåg. Kvinnan som tog emot mitt samtal på larmnumret 112 fann inget märkligt i att jag ringde i den situation jag befann mig och lovade skicka ambulans som var på plats efter mindre än en halvtimma. Jag blev mycket väl bemött av "112". Detsamma ska jag säga om den ambulanspersonal som hämtade mig, en manlig sjuksköterska/chaufför och en kvinnlig sjuksköterska.

På akuten blev det 7 långa timmar med provtagning, läkarkontakter och väntan, väntan, väntan. Jag fick träffa två läkare, en manlig och en kvinnlig, båda av utländsk härkomst. Den kvinnliga läkaren var från Grekland och då blev jag förstås extra intresserad eftersom Grekland är "mitt andra hemland". Det blev samtal om grekisk mat och dryck, om hennes hemtrakter och vilka platser jag besökt vid mina resor till Grekland under 25 års tid. Hon kom från en plats på den grekiska västkusten, inte långt från ön Lefkas som jag en gång besökt. Dagen efter skulle hon för övrigt åka hem till Grekland på semester. Jag kände mig genast bättre till mods när vi avhandlat några Greklandsfrågor.

Jo, hon pratade  med mig om mitt sjukdomstillstånd oxå och undersökte mig mycket noga. Beskedet blev att jag drabbats av en inflammation i höger öra som bl.a. påverkar mitt balanssinne.  Det ordinerades läkemedelsbehandling, total stillhet och återbesök om 10 dagar var efter det blev hemresa med D vid midnatt.

Att jag nämner detta med läkare av utländsk härkomst beror inte på det inlägg jag skrev om svensk sjukvård för en tid sedan utan är värt att nämnas för att inse att vi inte skulle klara sjukvården utan tillskott av utländska läkare. Den grekiska läkaren sade att hon är en av 50 grekiska läkare som just nu arbetar på USÖ. Inte så konstigt då att hon pratade grekiska när hon vid mitt besök konsulterade en tredje läkare på telefon.

Det är svårt att vara nyanserad i sin bedömning av sjukvården när man åker in akut med ambulans och mår förb....t dåligt. Sammantaget så får dock sjukvården väl godkänt för så väl behandling som bemötande vid detta besök. 

Just nu är jag dränerad på allt vad kraft och energi heter och det kommer att innebära att bloggen får stå tillbaka. Hur och hur länge vill jag inte avgöra nu, men det blir i vart fall inte dagliga inlägg den närmaste framtiden. Nåt matnyttigt från Getingstorp och vår trädgård hoppas jag dock kunna bjuda på då jag hoppas att jag snart ska kunna ta mig ut igen. Trädgården lever ju sitt liv som vanligt och D jobbar oförtrutet vidare där ute. Och ser dessutom till att hennes fyra killar har det bra.

Min kropp är rätt ordentligt stukad sedan tidigare, efter min stroke, och varje olägenhet som tillstöter gör att det bara skriker ERROR om hela mig. Vid såna tillfällen har t o m jag svårt att se möjligheter och det positiva i det som sker. Men, envis norrlänning som jag är så försöker jag ändå. Att jag lyckas skriva detta inlägg får väl ändå ses som ett positivt tecken. Puh!

Vi "ses och hörs" snart igen hoppas jag!

PS Stort tack till er som lämnat stärkande kommentarer till mig under den senaste tiden. Kommentarer som jag av förklarliga skäl inte  orkat svara på.  T o m mejl med styrkekramar har jag fått. Sånt värmer. I bloggvärlden är man aldrig ensam.

När löften övergår i svek



Falsk marknadsföring.

 

Med det höstliknande väder som nu råder så har jag inget att skriva om prunkande växtlighet i trädgården eller ljuvliga måltider i växthuset. Därför blir dagens inlägg av missnöjes- och klagomålskaraktär. Inget jag eg. gillar att skriva om, men det kan vara värt några rader att uppmärksamma en av samhällets många bluffar och svek.  Inte sällan är det sådant som ansvariga politiker gärna framhåller som både unikt och framgångsrikt. Inte minst i dessa valdebatternas tider blir jag uppmärksammad på diskrepansen mellan vad som sägs och utlovas  och vad som sedan de facto utförs.
 

Det finns något som heter vårdgaranti (se skissen ovan), en lagstadgad del av hälso- och sjukvårdslagen som infördes 2005-11-01 och som bl. a. innebär att jag som patient ska vara garanterad besök eller behandling inom 90 dagar.

 

Den 10 juli i fjol skrev min läkare på vårdcentralen en remiss till specialistläkare på USÖ, universitetssjukhuset Örebro. Bara några dagar senare fick jag ett brev från aktuell mottagning på USÖ där det nogsamt informerades om att jag inom 90 dagar skulle kallas till läkarbesök. Bra tänkte jag, då fungerar systemet  och jag kan få hjälp och besked och inte behöva gå omkring och fundera.

 

Den 17 september ringde jag för att höra när jag skulle få tid då de 90 dagarna  skulle vara till ända den 8 oktober. Fick då ett raskt svar att jag nog inte skulle kallas före årsskiftet.  90 dagar hade plötsligt förvandlats till minst 174. Nu har årsskiftet passerats med god marginal och jag har fortfarande inte fått någon kallelse. Efter 302 dagar.  Så var det med den garantin. 

 

Garanti=  säkerhet, trygghet, löfte, utfästelse, försäkran. 

Varför används ordet garanti i detta sammanhang?

 

Det skulle vara mera passande med lotteri.

Lotteri= slump, hasard, vågspel, chansning.

På idéstadiet kan mycket te sig idealiskt, men för att ideer ska kunna omsättas till verklighet så krävs ofta mera än bara tankar och planer. T ex en förändrad organisation och/eller förstärkta resurser etc. Annars riskerar allt att endast bli tomma ord och ett önsketänkande.

Något som av samhället framställs som en garanti jämställer jag med att jag fått ett löfte. Ett löfte om att vad garantin lovar det kan jag oxå förvänta mig.

 
Jag hittade några väl valda ord om löften som jag sedan filat lite på. Det blev riktigt tänkvärt tycker jag och fullt applicerbart på vårdgarantin som den ter sig 8½ år efter att den infördes.
 
Om jag givit ett löfte
gör jag allt i min makt
för att hålla det
 
Det är en avgörande faktor
för nöjda medmänniskor och
hållbara, förtroendefulla relationer
 
Om jag på förhand ser att löftet inte kan hållas,
att jag kan inte leverera det som efterfrågas eller
 förväntas, då ger jag inget löfte.

Samma sak gäller
om jag gång på gång misslyckas
med att uppfylla det givna löftet.
Då lovar jag inte samma sak igen,
för då övergår löftet i ett svek.





  




Jag skäms över att vara svensk

I dagens Nerikes Allehanda läser jag ett reportage om Yunus Ismail, 24-årig flykting från Somalia och fotbollsspelare i ÖSK som den 29 juli 2009 drabbades av en stroke.

Reportaget finns tyvärr inte i NA:s nätbilaga så därför kan jag inte länka dit utan får i egna ord beskriva de galenskaper som beskrivs i reportaget.
Yunus kom till Sverige som flykting från Somalia 2003 och har ett avvisningsbeslut hängande över sig som dock inte kunnat verkställas då Somalia inte vill ta emot honom.

Nå väl, nog om detta. Till hur Yunus hanterats av svenska myndigheter efter hans stroke.

Kanske färgas mina synpunkter av att jag själv drabbades av en stroke 2001 och har mött liknande galenskap och dåliga bemötande som Yunus drabbats av. Jag vill dock på intet sätt jämföra mig med honom eftersom han har en så mycket mera utsatt situation än vad jag har.


Här är några exempel på galenskaperna som Yunus mött:

-1. Yunus skulle behöva ett trygghetslarm i sin bostad men eftersom han inte har ett fullvärdigt svenskt personnummer ( saknar de 4 sista siffrorna ) då han inte är skriven och folkbokförd i Sverige så får han inget telefonabbonemang hos Telia och utan abbonemang får han inget trygghetslarm.

2. När han skulle ansöka om främlingspass så var han tvungen att inställa sig personligen hos Migrationsverket i Göteborg trots att det finns handläggare i Örebro som skulle kunna göra detta jobb. Yunus var i så dålig kondition vid denna tidpunkt så det krävdes sjuktransport för resan till Göteborg. Han fick avslag på begäran om sjuktransport.

3.Yunus har även fått avslag på ansökan om färdtjänst eftersom han inte är folkbokförd i Sverige.

4. P g a att han inte är folkbokförd i Sverige och saknar personnummer så är han heller inte berättigad till försörjningsstöd.

5.De nödvändiga resorna till sjukgymnastik fyra dagar i veckan får han bekosta själv.

Finns då inget positivt att lyfta fram?

Jo, och det är att det finns en privatperson, ÖSK-ledaren Tage Liljeson, som tagit sig an Yunus och också i hans handlingar står som närmast anhörig.
All heder också till ÖSK och Yunus lagkompisar som stöttar honom på bästa sätt.

Yunus är föräldralös sedan sex års ålder och saknar släkt i Sverige.

När jag skriver detta så mår jag illa och skäms över att vara svensk.

I dessa dagar så slås jag av att:
- Sverige skänker, med all rätt, miljoner till det jordbävningsdrabbade Haiti men vi förmår inte hjälpa en drabbad människa i vårt eget land. Skamligt !