Ett ljus i tunneln

 

Så har jag då fått min första dos.

Många torde vi vara som vill se ett ljus i tunneln i dessa dagar. Jag tyckte mig se det i tisdags, på Trettondagsafton, då jag fick min första dos av covid-19 vaccin. Då kändes det för första gången på länge påtagligt möjligt att detta lömska virus äntligen ska kunna betvingas. Om än inte utrotas så i vart fall hanteras med vaccinets hjälp. 

Bara nu vaccinationsplanerna löper på som tänkt så ska vi väl ändå inom en snar framtid kunna gå en, om än ny och annorlunda, normal tillvaro till mötes. En tillvaro som innebär att D och jag kan träffas igen. 

Med såna tankar i sinnet så känns allt genast mycket bättre.

Svininfluensan och vaccinationseländet

Efter Estonia och Tsunamin vet vi hur uselt ställt det är med krisberedskapen i Sverige. Dessa två exempel var dock katastrofer som kom helt utan förvarning. Då var läget lika för alla drabbade länder men ändå var Sverige bland de sämsta i klassen.

Svininfluensan och vaccinationen till skydd mot denna har dock funnits på makthavarnas bord under mycket lång tid. Detta märks dock inte nu när vaccinationerna börjat komma igång i de olika Landstingen. Timslånga köer, brist på vaccin, urusel information dyker upp som problem redan innan den stora vaccinationsboomen börjat.

Lika fullt slår sig ansvarig minister Maria Larsson för bröstet och framhåller Sverige som klassens ljushuvud. När kritiken blir alltför närgången betonar hon att vi i Sverige har en decentraliserad sjukvård och försöker därmed skylla alla brister på de olika Landstingen.

Nu när hela befolkningen ska kunna vaccineras så måste man väl ändå kunna kräva ett centralt ansvarstagande. Pinsamt, men alltför vanligt agerande på ministernivå. Centrala makthavare ser sig uppenbarligen som både oåtkomliga och ofelbara. Dom behöver heller inte vaccineras mot kritik eftersom dom redan är immuna.