Äntligen!

Gårdagen spenderade jag ute i trädgården med D, Nelson och Sigge. Den första riktiga utedagen för mig i år. En ren och skär njutning. Den friska luften tog hårt på mig så jag somnade till ESC. Men, vad gjorde det. Måns/Sverige vann ju utan min närvaro.
Du som är återkommande besökare på min blogg vet att jag under sommarhalvåret brukar gödsla med foton från trädgården. Det blir säkert ingen ändring i år då jag så gärna delar med mig av den vackra plats jag bor på. Dessutom fungerar bloggen under vinterhalvåret som en ständig påminnelse för mig om vad som väntar om några månader. På det sättet blir de mörka årstiderna på nåt sätt mera uthärdliga. Så fungerar det i alla fall för mig. Här kommer ett axplock från gårdagen.

D planterar. En vanlig syn i vår trädgård.

D har anlagt en ny blomsterrabatt.

Stemurar har vi gott om i vår trädgård.

D funderar på vad mera som kan planteras.

 Det blev min favorit, löjtnantshjärta.

Sigge älskar även han att vara ute 
i trädgården.

 Nelson tar det som vanligt väldigt lugnt.

Nygamla tillskott som D hittade på Mooi.

En vy jag aldrig ledsnar på.

Dags att klippa gräset igen nästa vecka.

Nya blommor i en av jordgubbstunnorna.

Våra två vedstaplar har några år på nacken nu.

Vackra blommor på en mossig sten. En udda kombination..

 Murgrönan får samsas med björkved i en 
gammal rostig korg.

När jag lyfter blicken mot Kilsbergen bjuds jag
ett vackert färgspel.

En morgontur.

Som du förstår kunde jag inte motstå att idag ta elmoppen för att åka ner till postlådan och hämta morgontidningen. Det blev en riktigt härlig tur. Större utsvävningar än så här kräver jag inte numera för att vara nöjd med min tillvaro. Det är för väl att jag hann med vidlyftigare eskapader i mitt "förra liv". Det är ju helheten som räknas.

Vatten på sitsen. Det har alltså regnat i natt.

Vackra tulpaner ramar in nya uteplatsen.

Härliga vyer längs min väg.

Vägen hem.

Inte långt kvar.

Välkommen hem!

Jordkällaren inbäddad i lummig grönska.

Hemma igen.

                                        

Hoppsan!

I  veckor har jag, och flera med mig, talat om det eländiga majvädret. Nu känner jag att jag måste hitta andra ingångar till mina blogginlägg. Att bara skriva om elände ligger inte för mig. Idag när jag från min datorplats tittar ut så möts jag av en bild som inger hopp. Hopp om en växthusmåltid med D, hopp om sol, hopp om värme, hopp om att på elmoppen glida runt i trädgården för att äntligen få titta på D:s senaste planteringsinsatser. Kort sagt, jag känner hopp om sommar. Det blev mycket hopp där. Enklast förklarar jag mitt hoppande för dig med en bild av  min hoppingivande utsikt.

Du förstår vad jag menar, eller hur?

Jag är be(d)rövad

Jag känner mig både berövad och bedrövad. Vad är det då som hänt?  Problemet är att inget har hänt. Allt sedan maj månad började så känns det som att tiden gått bakåt och vi kommit närmare slutet av mars än början av juni. När jag idag tittar ut och som så ofta tar några foton av det jag dagligen ser så blir det så påtagligt för mig. Jag har blivit bestulen på maj, den månad jag älskar mest. Den månad som normalt står för så mycket av ljus och framtidstro.

Att prata om om väder brukar ofta betecknas som tomt prat, i brist på annat. Men, nu är det blodigt allvar, med dagstemperaturer mellan 5°C och 10°C. Av bilderna nedan kan du månne förstå både hur jag tänker och vad jag saknar.

I växthuset skulle vi ha hunnit med många måltider
vid den här tiden.  Det har hittills blivit två,
den 4 maj och den 10 maj.

Jag brukar kunna åka ut i T-shirt och shorts och sitta och
tittta på min favoritblomma, löjtnantshjärta. Inte idag när
det bara är 9°C.

Grönt, men ändå inte skönt.

Maskrosor ska ackompanjeras av värme, men i år får dom
klara sig själva.

Här finns ändå en öppning. Kanske ändå. Snart så.

Dagen efter

En sammanbiten pensionär med flaggan i topp.

Så vaknade jag då upp idag som en äkta pensionär. Igår firade jag min 65-årsdag tillsammans med familjen här hemma. Under dagen strömmade telefonsamtal och sms in med gratulationer. En riktigt härlig dag blev det. Till förtäring hade D ordnat en läcker grekisk salladsbuffé med tillbehör som tzatziki och nybakat grekiskt lantbröd.

D gör alltid vackra paketinslagningar.

När man kommit upp i åren så är presenter inte längre lika viktiga. Den bästa presenten jag kunde få var att få fira här hemma tillsammans med familjen. Sedan blev det förstås ändå så att gästerna hade med en del smått och gott som de vet att jag uppskattar.

En nöjd och glad 65-åring som bland mycket annat uppskattar
Calvados, whisky och delikata ostar.

Blommor hör förstås födelsedagar
till.

Här har D dukat upp en läcker grekisk salladsbuffé.

Smidigt med buffé.

Drycker att välja fritt.

Lite bubbel blev det oxå.

συνταξιούχος

Idag går jag i mål i ett av livets många lopp.

Rena rama grekiskan skulle kunna sägas om rubriken. Vad står det då där? Jo, där står det vad jag blir idag . Idag blir Grekgubben pensionär. Hur firar man nåt sånt? Jo, då bjuder jag familjen till vårt Getingstorp för en grekisk födelsedagsfest i all enkelhet. Det blir grekisk salladsbuffé, grekiskt lantbröd och grekisk dryck. Dryckesalternativ finns förstås eftersom  alla inte gillar grekiska drycker. Vinalternativet Retsina brukar jag vara rätt så ensam om att välja.
Något ska väl alltid sägas om vädret och jag kan konstatera att det idag enligt prognosen inte blir lika vackert som när jag firade 60 år. Men, får jag ha grekisk fest med familjen så betyder väderleken intet.

Att bli pensionär är väl för de flesta något som  genom livet känns väldigt avlägset. Så även för mig, men alla kommer vi närmare och närmare den dagen och idag är jag där. Är det då något att fira? Ja, jag fyller  65 och det är väl värt att fira. Jag har sedan min stroke för 14 år sedan på olika sätt trappat ner och dragit mig tillbaka från barrikaderna så jag kan väl säga att jag har haft en lång anpassningsperiod till det mera stillsamma livet. Förutom att jag sedan 1 maj inte längre jobbar så blir förändringen därför inte så påtaglig för mig. Jag kommer att fortsätta leva ett stillsamt liv fyllt av njutningsfulla stunder här på vårt Getingstorp. Det kallar jag en perfekt pensionärstillvaro. Nej, nu måste jag koncentrera mig på dagens familjefest som troligen på något sätt  återges i nåt kommande inlägg.

Gamla hus förtjänar omsorg

När vi 2008 flyttade hit till vårt Getingstorp så genomförde vi genomgripande rustningsarbeten som bl. a. innebar att vi målade huset både in- och utvändigt och gjorde ett antal byggnadsmässiga anpassningar för att skapa den praktiska och harmoniska miljö vi önskade. Vi gjorde oxå genomgripande förändringar av tomt och trädgård där en del befintliga byggnader jämnades med marken och bl. a. vårt egenritade växthus byggdes samtidigt som vi anlade en helt ny trädgård.

Vi var väldigt noga med att bevara allt det gamla som fanns i huset sedan dess tillkomst i slutet på 1800-talet för att bibehålla dess själ och charm. Vi har varit väldigt nöjda med alla dessa åtgärder.

Nu när 8 år år gått så såg vi tiden mogen för en  upprustning. Det har inneburit att vi den senaste månaden genomfört  en genomgripande rustning. Även denna gång  är vi helnöjda med resultatet. Något av vad vi gjort ser du på bilderna nedan.

Allt vitmålat är tvättat, dörren nymålad och trappan 
ytbehandlad.

Väggar och tak i Den yttre hallen har fått sig en
rejäl uppfräschning.

Den inre hallen där borta har även den
fräschats upp.

D hittade en  tapet från rätt tidsepok.

Trappan är oxå nymålad.

Jag undrar om Nelson får tillbaka sin favoritplats i 

glasverandan. 

Glasverandan känns som ny.

Gamla dörrar, som här ut till glasverandan,
 kräver extra omsorg.

Ytterdörren klar. Vit på insidan, 
blå på utsidan.

Byarumgruppen blev perfekt på nya uteplatsen.
Här hoppas jag på härliga frukostar i sommar.

Växthuset har oxå fått sig en total upprustning.
'

Här blir det många njutbara måltider i sommar.