Som en del i en översyn av det svenska straffsystemet så föreslås fotboja för ungdomar.
Ja, varför inte. Något måste göras för att komma tillrätta med ungdomskriminaliteten. Detta är en slutsats jag kan dra efter 33 års arbete i kriminalvård varav väsentlig tid med just ungdomar.
Viktigt är dock att fotbojan åtföljs av kraftfulla stöd- och behandlingsinsatser liksom att det finns struktur och trygghet i den unges närmiljö, vardag och fritid.
Det är hos gruppen ungdomar som återfallsfrekvensen är som högst, 65%. I vissa brottskategorier så återfaller 85 %. Dessa nivåer är oacceptabela och oförsvarliga sett såväl ur ett individ- som samhällsperspektiv.
Fortfarande tycker jag dock att det är viktigast att arbeta förebyggande och långsiktigt vilket innebär tidiga insatser för barn och ungdomar som tidigt i livet uppvisar ett avvikande beteende och har svårigheter i det sociala samspelet. Detta är problematik som uppenbarar sig redan på dagis och i skolan.
Det är beklämmande att detta tankesätt av många ses som kontroversiellt. Många hävdar att detta är att stämpla barnen. I min värld är det att visa omtanke, ge möjlighet att hindra en negativ, inte sällan kriminell utveckling och bespara samhället såväl personligt som ekonomiskt lidande.
Tomas Bodström säger nej till förslaget med följande krystade motivering:– Beatrice Ask måste inse att fotboja är ett alternativ till fängelse, och vi ska inte ha barn i fängelse. Alla undersökningar visar att det är skadligt. Jag tycker att det här låter som ett lite desperat sätt att få uppmärksamhet.
Jag tycker att Tomas Bodströms resonemang andas minst lika mycket desperation. Visst, fotboja är ett alternativ till fängelse men det är inte fängelse. Vad är Tomas Bodströms alternativ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar