Nu ropar Sveriges lärare på att skolan skall bemannas med väktare för att upprätthålla ordningen.
Jag blir matt. Vart är vi på väg ? Varför är vi alltid så benägna att ta till kraftåtgärder när eländet är ett faktum, när bollen redan varit i rullning alltför länge.
Varför förstår vi inte att allt måste börja mycket tidigare. När det gäller barn så menar jag då förstås att det goda förebyggande arbetet måste börja i familjen av föräldrarna och på dagis. Då ska vi jobba med stödjande och positivt förstärkande åtgärder i stället för att i ett senare skede ropa på repressiva åtgärder.
Har vanlig barnuppfostran blivit något fult ? Eller är det något som föräldrar inte hinner med i dagens samhälle ? I debatten förklaras inte sällan besvärliga ungdomars beteende med att föräldrarna inte hinner med sina barn till följd av för mycket jobb, inget jobb, stress, ekonomiska svårigheter, ja Gud vet vad. Är det någonsin acceptabelt att välja bort sina barn ?
Ibland får jag en känsla av att det är hårdare reglerat och kontrollerat hur vi sköter våra fjäderfän och husdjur än hur vi sköter våra barn. Är det rimligt ?
Vuxna måste också tidigt våga uppmärksamma barns avvikande beteenden, förstå vad detta stå för och tidigt gå in med åtgärder. Detta utan att vara rädda för att barnet "stämplas". Att tidigt notera, reagera och kanske också diagnostisera ett barns avvikande beteende är inte att stämpla. Det är att bry sig om.
Det stora flertalet elever kräver säkert inga kraftåtgärder för att hålla sig till ordningen. Den insikten har dom med sig i sin uppfostran. Men så har vi den "lilla klicken" (som växer?) som är ett gissel för både sig själva och sin omgivning. Dom eleverna utgjorde antagligen ett gissel för sin omgivning redan på dagisnivån men ingen reagerade / brydde sig. Då var dom små och fortfarande hanterliga och vuxenvärlden kunde stå ut till dess barnet övergick till nästa skolnivå. Då var ju problemet borta, om än någon annans.
Hur länge ska detta få fortgå ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar