Jan Björklund får underkänt= D, C, 1, IG, F

Rubriken ger en historisk bild av det betyg Jan Björklund skulle fått om han varit med sedan 1820 för sin insats som en av dom sämsta i klassen.

Lagrådet dömer ut skolministerns förslag till ny skollag. Det är en rejäl sågning man bjuder på.

Enligt min mening är det välförtjänt att Besserwissern Jan Björklund sätts på plats. Alltför länge har han på egen hand tillåtits driva skoldebatten. Han svingar och sluggar vilt och dömer gång efter annan ut vad han kallar den svenska "flumskolan". Något stöd i tillgänglig forskning för att hans ideer och förslag skulle ge bättre kunskap står dock inte att finna. Nej, Björklund stödjer sig enbart på sin egen förträfflighet.
Trogen sin officersbakgrund så synes hans strävan vara att införa militär disciplin i den svenska skolan.

Med Björklund som skolminister får skolan aldrig den arbetsro den så väl behöver. Utöver arbetsro behövs vidgad kompetens hos lärarna. Till exempel inom området neuropsykiatriska funktionshinder. Barn med dessa funktionshinder måste få professionell hjälp tidigt. De svaga eleverna behöver mera och tidigare stöd och det sker inte genom närvaro av väktare och polis i skolan och införande av hårdare tag enligt "Björklundmodellen".

Nej, jag tycker att Jan Björklund är en fara för den svenska skolan och att han snarast bör skiljas från sin ministerpost.

Väktare i skolan - holy Moses !

Nu ropar Sveriges lärare på att skolan skall bemannas med väktare för att upprätthålla ordningen.
Jag blir matt. Vart är vi på väg ? Varför är vi alltid så benägna att ta till kraftåtgärder när eländet är ett faktum, när bollen redan varit i rullning alltför länge.

Varför förstår vi inte att allt måste börja mycket tidigare. När det gäller barn så menar jag då förstås att det goda förebyggande arbetet måste börja i familjen av föräldrarna och på dagis. Då ska vi jobba med stödjande och positivt förstärkande åtgärder i stället för att i ett senare skede ropa på repressiva åtgärder.

Har vanlig barnuppfostran blivit något fult ? Eller är det något som föräldrar inte hinner med i dagens samhälle ? I debatten förklaras inte sällan besvärliga ungdomars beteende med att föräldrarna inte hinner med sina barn till följd av för mycket jobb, inget jobb, stress, ekonomiska svårigheter, ja Gud vet vad. Är det någonsin acceptabelt att välja bort sina barn ?

Ibland får jag en känsla av att det är hårdare reglerat och kontrollerat hur vi sköter våra fjäderfän och husdjur än hur vi sköter våra barn. Är det rimligt ?

Vuxna måste också tidigt våga uppmärksamma barns avvikande beteenden, förstå vad detta stå för och tidigt gå in med åtgärder. Detta utan att vara rädda för att barnet "stämplas". Att tidigt notera, reagera och kanske också diagnostisera ett barns avvikande beteende är inte att stämpla. Det är att bry sig om.

Det stora flertalet elever kräver säkert inga kraftåtgärder för att hålla sig till ordningen. Den insikten har dom med sig i sin uppfostran. Men så har vi den "lilla klicken" (som växer?) som är ett gissel för både sig själva och sin omgivning. Dom eleverna utgjorde antagligen ett gissel för sin omgivning redan på dagisnivån men ingen reagerade / brydde sig. Då var dom små och fortfarande hanterliga och vuxenvärlden kunde stå ut till dess barnet övergick till nästa skolnivå. Då var ju problemet borta, om än någon annans.

Hur länge ska detta få fortgå ?