Idag handlar mycken pressbevakning om tsunamin på annandag jul 2004. Som så många svenskar följde jag dramat framför TV:n i min skyddade hemmiljö. Men även för mig finns bilderna kvar på näthinnan. Hur ska det då inte vara för de människor som upplevde allt på plats.
Jag både fascineras och imponeras av hur många anhöriga hanterat livet efter att ha mist nära och kära. Som i alla skeden i livet så reagerar vi människor olika.
Någon som mist tre av sina fem barn säger:
- Jag avskyr när folk säger " ja, livet går ju vidare ". För det gör det inte.
- Det här är ett annat liv som jag får acceptera att leva i, som jag inte har valt själv eller egentligen vill ha.Men barnen har gett mig kraften till att fortfarande vara kvar.
Någon vars hela familj överlevt katastrofen säger:- Nu tänker vi inte på det just någonting. Man måste ju gå vidare och vi har bearbetat det och lagt det bakom oss.
Gemensamt för alla synes dock vara att man idag värderar livet annorlunda. Man har fått ett annat djup i sin personlighet och man upprörs inte längre över de futtigheter som ibland tenderar bli oöverstigliga berg i de oprövades vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar