Allt fler unga går på aktivitetsersättning, tidigare förtidspension, enligt en aktuell rapport till Socialförsäkringsutredningen.
Visst, jag är medveten om att många unga p g a bristande utbildning och medicinska problem har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag har själv nära kunskap om ungdomar som hamnat i denna omöjliga sits och kommit i kläm i systemet. Ofta ställs krav på en nivå som de inte klarar av och ofta är flera myndigheter/aktörer inblandade. Aktörer som inte kan stava till ordet samverkan.
Ungdomar i denna bekymmersamma situation har vare sig ork eller förmåga att på egen hand slå sig fram och upplevs till slut som "hopplösa fall" som då sätts på aktivitetsersättning och mer eller mindre överges. Det innebär att de kommer allt längre bort från möjligheten att någon gång få en meningsfull sysselsättning. Detta trots att syftet är det motsatta.
Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom. Varför ska dessa diagnoser innebära "förtidspension"?
Att ha en sådan diagnos innebär ofta att du har svårigheter att klara av ett vanligt arbete, att klara av vardagliga rutiner. Men, det innebär oxå att du har andra gåvor och kunskaper som rätt använda skulle kunna innebära en meningsfull sysselsättning.
Detta kräver dock att det finns kunskap om dessa diagnoser hos de personer som arbetar med att försöka hjälpa ungdomarna och att det oxå finns en sådan kunskap på t ex den arbetsplats där ungdomarna får prova på ett arbete eller får en praktikplats. Finns inte denna kunskap och förståelse hos omgivningen så kommer dessa ungdomar att stapla misslyckanden på varandra och snart har de då hamnat i "hopplösafallfacket". Vad det i förlängningen kan leda till vet jag alltför väl efter att ha arbetat 36 år i Kriminalvården, varav lång tid med just ungdomar och de senaste 10 åren särskilt med fångar med neuropsykiatriska funktionshinder.
Jag blir både upprörd och bedrövad av att ungdomar i Sverige på detta sätt kan överges.
Tyvärr gäller detta även för oss äldre.
SvaraRaderaHar själv varit arbetslös 2 år, och i AF´s ögon är jag ett hopplöst fall.
Men problemet är att det är arbetsmarknaden det är fel på, de vill inte ha oss 50+ med skinn på näsan och många års erfarenheter
Fram för fler företagare som har insikt som denna http://hallandsposten.se/nyheter/laholm/1.121137-har-anstalls-bara-unga-med-funktionshinder
SvaraRaderazoega59: Välkommen till min blogg.
SvaraRaderaTråkigt vare sig man är ung eller äldre att upplevas som "hopplöst fall". Ett hemskt samhälle om utveckling betyder att människor blir allt mera försumbara.
Gittan: Ett härligt initiativ som beskrivs i artikeln i Hallandsposten. Precis vad jag hävdar, att personer med dessa diagnoser har kunskaper som vi andra inte har och som rätt använda är en tillgång för samhället.
SvaraRaderaNågonstans måste det ju finnas folk som ser till kompetensen som finns bland alla som klassas som "hopplösa fall". Det vill jag tro i alla fall. Ibland verkar det som man hellre ser problem än möjligheter.
SvaraRaderaBra skrivet av dig!
Min erfarenhet är att de med diagnoser ofta presterar bättre då de går in i arbetet till 100%. Däremot borde både chef och arbetskamrater tillåta att denne gör vissa saker på sitt sätt.
SvaraRaderaAtt denne har vissa starka åsikter och om det inte stör arbetsprestationen, låt denne tycka annorlunda.
Respektera att denne brusar upp lätt (oftast med sej själv), men försöker faktiskt tygla sej själv.
Varför skall alla bete sej likadant på en arbetsplats? En person med diagnos ger "liv" och en go' stämning på arbetet med lite mer action, tycker jag.
DOB: Tack.
SvaraRaderaMarina på Kreta: Kloka ord av dig.
SvaraRadera- Vi lever under samma himmel, men vi har inte alla samma horisont. Ett faktum som flera borde inse.