När stjärnglansen falnat och vardagen inträder

Ännu en Premier League-stjärna träder fram och berättar om den mörka baksida som kan uppenbara sig när karriären är över. Nu är det  f d Hull-spelaren Dean Windass som träder fram och berättar om att han försökt begå självmord. För inte länge sedan tog Wales förbundskapten och f d Premier League-stjärnan Gary Speed  sitt liv. Även det totalt oväntat för omgivningen så vitt jag förstår.

Att vara firad idrottsutövare kan väl tyckas vara en gyllene tillvaro för oss som tittar på. Så är det antagligen oxå för idrottsutövaren själv. I alla fall så länge karriären pågår och personen presterar på toppen av sin förmåga. Men sen då, när karriären är slut, miljonerna inte längre rullar in och ryggdunkningarna tar slut. När där plötsligt  dyker upp en alldeles vanlig vardag, mera gråtrist än gyllenglänsande. Då uppenbarar sig den största utmaningen av alla. Att leva ett alldeles vanligt liv, vilket inte alltid är så enkelt som det kan synas vara. Även om hushållskassan fortfarande är sprängfylld så torde det många gånger fattas något. Det är ju massor som ska ersättas med något annat. Träningar och träningsläger, matcher / tävlingar, sponsorträffar / presskonferenser, fansens gunst är stunder i stjärnglansen som inte lätt låter sig ersättas av något likvärdigt.
Är du då i den situationen att du helt på egen hand ska lösa detta livspussel, ja då kan kanske självmord ses som den enda lösningen. Tragiskt.

Jag har en känsla av att idrottsrörelsen generellt är väldigt dålig på att ta hand om idrottsutövaren när karriären är slut. Även där problemen visat sig redan under karriären brister man i omhändertagande. Framgångarna förblindar och det som stör framgångsmönstret väljer man många gånger att blunda för. Alla är med och blåser upp ballongen, ofta till bristningsgränsen. När sedan ballongen spricker, då står man där med, just det, en sprucken ballong. En sådan är inte lätt att laga som vi alla vet.