Spinalonga i Falköping

Är detta snart en laglig industriprodukt?

Moderaterna i Falköping vill ge  missbrukarna en frizon och sätta upp en glasbur på Köttorget i ortens centrum där den som vill fritt kan missbruka. Att använda orden hjälpa och ge i detta sammanhang känns malplacerat. I mina öron klingar ordet människoförakt.
Förvisso drar en drogliberal  vind över världen  där t ex cannabis blir tillåtet i allt flera stater i USA. Colorado är en av de stater där marijuana mer eller mindre legaliserats och där många entreprenörer ser möjligheter till big business.

I  "Korrespondenterna" i svt 2  såg jag senast igår ett antal inslag om hur olika drogfrågan hanteras i olika länder. Knarkturism och marijuanaindustri är några av de nya ord vi får vänja oss vid.

I Europa har den drogliberala vinden nått längst i Portugal där i stort sett alla droger är tillåtna för eget bruk. Skillnaden med Falköpingsexemplet är att man i Portugal satsar på missbrukarvård. Inte på att visa upp missbrukare i glasbur på ortens torg.

I Sverige tycker jag att det länge varit stiltje i narkotikadebatten. Debatten blossar upp vid enstaka tillfällen, som t ex vid användning av metadonprogram eller aktualisering av sprutbytesprogram.  Eller som i Falköping, när missbrukarna kommer för nära övriga medborgare. Jag, som arbetat i Kriminalvården sedan 1976, förvånas över det ointresse som narkotikamissbruket för tillfället omges av. Vad kan det bero på månne?

Falköpingsförslaget, där man dristar sig påstå att man vill hjälpa stadens missbrukare, tycker jag mest är osmakligt. Men, inget ont som inte har nåt gott med sig. Det kanske sätter fyr på debatten igen.

Jag besökte någon gång i början på 80-talet den forna spetälskeön Spinalonga utanför Kretas kust. Det var en synnerligen omtumlande upplevelse att på plats få dess historia berättad för mig.  Falköping har jag aldrig besökt och jag känner inte heller någon längtan dit.

Litteraturtips: Spinalonga: de spetälskas ö