 |
| Friheten finns där utanför. Men, när? Efter 1/2-tid, 2/3-tid, full tid. |
När förre polischefen Göran Lindberg 2010 dömdes till 6 års fängelse för ett antal sexualbrott så upprördes och förvånades förstås många. Jag var en av dessa. Hög polischef, dessutom företrädare för kvinnor som en ivrig förespråkare för jämställdhet. Hur var detta möjligt? Den frågeställningen kvarstår. Nu när strafftiden snart avtjänats uppstår andra frågeställningar.
I enlighet med gällande lagstiftning så friges nu Lindberg efter 2/3 av strafftiden. Inget märkligt med det kan tyckas. Det som oroar är att Lindberg av psykologisk expertis fortfarande bedöms utgöra en påtaglig risk för fortsatt brottslighet. Detta f f a beroende på att han inte velat genomgå erbjuden behandling. I psykologutlåtande från Kriminalvården så sägs att ”bedömningen av hans begränsade mottaglighet i behandling inte varit lyckad samt att risken för återfall i sexuellt våld inom överskådlig framtid är klart förhöjd”.
Då uppstår förstås frågan om han ändå ska friges efter 2/3 a v strafftiden. Trots att risken för återfall bedöms vara klart förhöjd.
Mitt eget största tankeproblem just nu är varför jag själv inte tidigare, under mina 37 år inom Kriminalvården, ställt mig denna fråga. Åtskilliga är de dömda jag mött och som vägrat genomgå erbjuden behandling men ändå frigivits med denna "rabatt".
Det vore inget märkligt om rabatten återtas eftersom motsatsen använts. När möjligheten fanns att friges efter 1/2-tid så baserades detta på god skötsamhet vari förstås var en viktig faktor om man genomgått erbjuden behandling. Hade du skött dig bra och genomgått erbjuden behandling så låg du bra till för att friges efter halva strafftiden.
Kanske är tiden mogen för att lagstifta om att den som vägrar genomgå behandling inte heller är berättigad att friges efter 2/3 av strafftiden.
Jag tycker att tiden är mogen för ett sådant ställningstagande.
Ett sent uppvaknande, men bättre sent än aldrig.
Självklart finns det olika åsikter.
Ingen enkel frågeställning... Delar din åsikt i stort när det gäller villkor för behandling och frigivning. Å andra sidan - om man inte är motiverad till behandling blir inte heller någon nytta av den.
SvaraRaderaDu har rätt. Motivationsåtgärder är naturligtvis ett nödvändigt inslag i behandlingsarbetet. Att bara tvingas in i behandling är näppeligen framgångsrikt.
RaderaTidigare frigivning är i sig en bra motivationsfaktor för att "våga" ge sig in i behandling och väl där ökar möjligheterna till positiv påverkan väsentligt.
Det var hos mig en kall chock kom då personen i fråga blev misstänkt. Jag var en av dem, som anlitat honom som föreläsare när statliga myndigheter strömmades med mainstreamings perspektiv. Precis som du skriver.. eller som jag tolkar, så är detta ingen enkel sak.. Risken för återfall ( Återfallsförbrytare - vet ej om begreppet är rätt) skrivs än här och där att den är stor, det gör mig fortsatt kall.
SvaraRaderaIdag har vi ändå vetenskapligt grundade metoder för att bedöma återfallsrisk, men det är alltid vanskligt att förutse människors beteende.
SvaraRaderaSom sagt, ett svårt ställningstagande...men rent spontant så känns det som om risken för återfall anses stor utan behandling så har jag svårt att se att det ska vara ok med tidigare frigivning... Jag har ingen lösning på problemet, jag "tycker bara" just nu...
SvaraRaderaDe flesta lösningar har sitt ursprung i just ""tyckande".
Radera