Det här med läslust

Avslöjande men seg.

Det här med läslust går verkligen i vågor för mig. Senast jag läste en bok var i februari. Möjligen är det vara så att läslusten kommer med höstmörkret.

I helgen var det dags igen så nu har jag äntligen läst boken "Mr Chance" av Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius . Den har legat och väntat i nästan 4 år. Den hade gärna fått ligga i 4 år till eller helt fallit i glömska då jag fick kämpa mig igenom den. Till yttermera visso avslutas boken med en  50-sidig bilaga på  engelska tryckt i ett ytterst svårläst  minitypsnitt. Bilagan utgörs av Ahlenius' slutrapport  då hon 2010 avgick som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision. Nej, jag läste inte bilagan. Så kraftig var inte läslusten.

Att boken syftar till att odugligförklara Ban Ki-Moon, ibland kallad Ban Ki-who?", som generalsekreterare för FN går inte att ta miste på. Visst är han en sällsynt blek figur i total avsaknad av karisma, men om FN vore en så mycket effektivare organisation med en annan generalsekreterare är jag inte helt säker på. FN framstår för mig som en snårig organisation  märkt av korruption och nepotism med en försvinnande liten självständighet gentemot världens stormakter. En byråkratins högborg. FN har helt enkelt den chef  det förtjänar och stormakterna torde vara rätt nöjda med att Ban Ki-Moon inte gör alltför stora avtryck på den världspolitiska scenen. Han verkar själv rätt nöjd med att, i vart fall på papperet, vara en maktfaktor.

Sammantaget är boken ingen större läsupplevelse och även om den grundar sig på Ahlenius slutrapport så tycker jag att jag stundom läser skvaller och skitsnack. Som det dessutom är svårt att veta varifrån det kommer.

Boken blir förutom en svidande vidräkning med Ban Ki-Moon en hyllning till en av författarna, Inga-Britt Ahlenius, och inte minst till Dag Hammarskjöld som fortfarande har
hjältestatus i FN-sammanhang.

Ahlenius,  ibland kallad  ”Ms Fearless” för sitt ofta orädda arbete, var skälet till att jag köpte boken då jag länge tyckt att hon framstått som någon ovanligt rakryggad i offentlig förvaltning.  Hon blev ju också omstridd som generaldirektör för Riksrevisionsverket. Tveklöst hade hon som tjänsteman förtjänster som borde vara eftersträvansvärda för flera i liknande ställning men jag vill inte påstå att boken stärkte hennes aktier.