Slarv med ords betydelse

När jag inte har nåt intressant i min vardag att skriva om så kan det bli ett inlägg i någon pågående debatt. Så blir det idag. Om sedan debattämnet kan ha någon beröringspunkt med det svenska språket så blir det än mera intressant för mig.

 Garanti är för mig ett väldigt starkt ord. Ett löfte, en utfästelse om att vad som garanteras också kommer att infrias. En garanti är ingen vision, inget mål, utan ett faktiskt löfte om att "så här blir det".

 

Säga vad man vill om våra politiker, men modiga är de. För nog måste det krävas mod för att i politikens skakiga värld ge garantier.

 

Jag har tidigare skrivit inlägg om den s k vårdgarantin inom sjukvården som ska innebära att jag som patient är garanterad besök eller behandling inom 90 dagar. Min egen senaste erfarenhet av denna garanti är nästan dagsfärsk. Dessa 90 dagar blev i realiteten 377 dagar. 377 dagar från remiss i juli 2013 till läkarbesök drygt ett år senare. 

När jag väl kom till läkarbesöket, följt av operation 43 dagar senare, så har jag bara gott att säga om  bemötande och omhändertagande från den sjukvårdspersonal jag mött. Jag vill alltså  med detta inlägg inte framföra någon som helst kritik mot den faktiska sjukvården.

 

Nej, det jag vänder mig emot är dessa politikens quick fixes där man utställer garantier som sedan blir ogörligt för utförarna att uppfylla.

Den nya regeringen/Socialdemokraterna har nu utlovat en ny 90-dagarsgaranti
som innebär att arbetslösa ungdomar ska erbjudas jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förutom att jag är skeptisk till att man klarar av att hålla löftet så är jag tveksam av  andra skäl. Risken är uppenbar att man på detta sätt gömmer undan en stor del av ungdomsarbetslösheten i olika typer av åtgärder / bidrag som blir en "konstgjord andning" i stället för att ungdomar faktiskt kommer närmare ett riktigt jobb.   I sammanhanget ter det sig särskilt märkligt att man samtidigt med denna garanti lovar att höja arbetsgivaravgiften för unga vilket knappast underlättar för ungdomar att få jobb. I vart fall inte i min värld.

Jag hoppas att jag har fel.

Den här typen av inlägg är inte roliga att skriva. Förutom dess negativa anslag så har de en tendens att  bli outhärdligt långa då jag känner att jag skulle kunna fortsätta att skriva om ämnet i all oändlighet utan att för den skull komma närmare ett tydligt, slutgiltigt  och fram för allt begripligt ställningstagande. Jag börjar då allt mera känna mig som en politiker och då är det definitivt dags att sluta.

Jag kan inte garantera att jag aldrig mera kommer att skriva inlägg liknande detta, men jag ska försöka att avhålla mig efter bästa förmåga.