Slarv med ords betydelse

När jag inte har nåt intressant i min vardag att skriva om så kan det bli ett inlägg i någon pågående debatt. Så blir det idag. Om sedan debattämnet kan ha någon beröringspunkt med det svenska språket så blir det än mera intressant för mig.

 Garanti är för mig ett väldigt starkt ord. Ett löfte, en utfästelse om att vad som garanteras också kommer att infrias. En garanti är ingen vision, inget mål, utan ett faktiskt löfte om att "så här blir det".

 

Säga vad man vill om våra politiker, men modiga är de. För nog måste det krävas mod för att i politikens skakiga värld ge garantier.

 

Jag har tidigare skrivit inlägg om den s k vårdgarantin inom sjukvården som ska innebära att jag som patient är garanterad besök eller behandling inom 90 dagar. Min egen senaste erfarenhet av denna garanti är nästan dagsfärsk. Dessa 90 dagar blev i realiteten 377 dagar. 377 dagar från remiss i juli 2013 till läkarbesök drygt ett år senare. 

När jag väl kom till läkarbesöket, följt av operation 43 dagar senare, så har jag bara gott att säga om  bemötande och omhändertagande från den sjukvårdspersonal jag mött. Jag vill alltså  med detta inlägg inte framföra någon som helst kritik mot den faktiska sjukvården.

 

Nej, det jag vänder mig emot är dessa politikens quick fixes där man utställer garantier som sedan blir ogörligt för utförarna att uppfylla.

Den nya regeringen/Socialdemokraterna har nu utlovat en ny 90-dagarsgaranti
som innebär att arbetslösa ungdomar ska erbjudas jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förutom att jag är skeptisk till att man klarar av att hålla löftet så är jag tveksam av  andra skäl. Risken är uppenbar att man på detta sätt gömmer undan en stor del av ungdomsarbetslösheten i olika typer av åtgärder / bidrag som blir en "konstgjord andning" i stället för att ungdomar faktiskt kommer närmare ett riktigt jobb.   I sammanhanget ter det sig särskilt märkligt att man samtidigt med denna garanti lovar att höja arbetsgivaravgiften för unga vilket knappast underlättar för ungdomar att få jobb. I vart fall inte i min värld.

Jag hoppas att jag har fel.

Den här typen av inlägg är inte roliga att skriva. Förutom dess negativa anslag så har de en tendens att  bli outhärdligt långa då jag känner att jag skulle kunna fortsätta att skriva om ämnet i all oändlighet utan att för den skull komma närmare ett tydligt, slutgiltigt  och fram för allt begripligt ställningstagande. Jag börjar då allt mera känna mig som en politiker och då är det definitivt dags att sluta.

Jag kan inte garantera att jag aldrig mera kommer att skriva inlägg liknande detta, men jag ska försöka att avhålla mig efter bästa förmåga.

       

                                                 

  

Det är skillnad på arbetslöshet och arbetslöshet

Vi har inte bara ungdomsarbetslöshet i Sverige, utan även riksdagsledamotsarbetslöshet. Men, en viss skillnad är det. Riksdagsledamöterna får i alla fall "lön".
63,3 miljoner kronor. Det betalades förra året ut till före detta riksdagsledamöter som inte hittat något arbete.
Det är förvisso tråkigt att återkommande kritisera och ondgöra sig över makthavarnas beteende, men i detta fall känns det ändå befogat. Betänk bara de sjukförsäkringsregler som Riksdagen beslutat om. Där ställs minsann krav på att  alla ska stå till arbetsmarknadens förfogande och söka jobb på ”den reguljära arbetsmarknaden” eller som det numera heter ”normalt förekommande arbete”.  Men sånt gäller uppenbarligen inte  f d riksdagsledamöter. Inte ens om dom är fullt friska.

Kortsiktigt Moderattänk

M i Stockholm vill slopa taket för barngruppernas storlek i förskolan. Dom vill utveckla andra sätt att avgöra vad som är kvalitet i förskolan än barngruppernas storlek. Visst finns andra parametrar för att avgöra kvalitet men gruppernas storlek vill jag ändå påstå är den viktigaste och den som skapar förutsättningar för en bättre kvalitet i verksamheten.

Just gruppernas storlek menar jag är avgörande i de flesta omhändertagandeformer. Det gäller såväl förskolan, skolan, äldrevården som i fängelse. Allt för stora grupper försvårar möjligheten att bedriva en bra verksamhet och gör det särskilt svårt för de individer med någon problematik som gör att de inte riktigt kan hålla jämna steg med övriga.

Nu är det väl en gång för alla så att Moderaterna inte visat sig vara särskilt bra på att förstå enskilda människors behov. Den starke överlever alltid och det räcker för M. Att ha den utgångspunkten när det gäller barn och ungdomar är särskilt illa och vittnar om ett kortsiktigt och smått cyniskt tänkande. Apropå detta så lär Reinfeldt igår vid en konferens ha kallat ungdomsarbetslösheten för "en skapad synvilla". Inte särskilt väl övertänkt vill jag påstå.

Ska unga garanteras jobb efter skolan ?

Rubricerade fråga börjar bli alltmera berättigad. Hur vi än vrider och vänder på samhället så måste en förändring börja någonstans. Och vad är mera naturligt att den börjar hos de unga - som är framtiden. De unga är ändå vår framtida resurs, oavsett hur förträffliga vi vuxna tycker oss vara just idag.

- "Vi är inte lata – vi är utnyttjade" säger Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson. Visst, hon är rätt ute, unga måste få jobb, men jag skulle byta ut ordet utnyttjade mot bortglömda. Ja visst, det blir en lek med ord, men ändå. Ord behöver ibland vägas på guldvåg för att få avsedd verkan.På olika sätt har jag genom åren mött ungdomar som jag uppfattar som , just bortglömda. Därmed blir de också oförmögna att klara av de mest elementära för att fungera socialt eller i arbete och därmed bli accepterade.

Jag är oerhört glad för att jag tidigt, i 15-årsåldern, fick möjlighet att vara delaktig i en verksamhet. Jag kände att jag jobbade. Ja, skolan kom förstås i första hand, men ändå.Det jag gjorde vid sidan av skolan var också viktigt. Jag fick då jobba på nåt så viktigt som en bensinstation, mina föräldrars Shellmack. Jag tankade fordon, kollade lufttrycket, kollade oljan, putsade rutor, bytte glödlampor, tvättade bilar, skiftade däck. Ja, jag fick göra det som kunden förväntade sig. Jag fick lära mig att umgås med vuxna människor och därmed också tidigt förstå hur samhället fungerade. Därmed räknades jag också. Jag var en samhällsmedborgare, inte bara en "lat unge".

Jag tycker att alla ungdomar direkt efter skolan ska ges möjlighet att slussas in i arbetslivet. Det behöver inte vara en fast tjänst som innebär att någon annan ska sluta. Det är väl t o m orimligt. Men, varför inte skola in ungdomar i arbetslivet genom att låta ungdomar gå jämte en anställd som inom den närmaste 5-årsperioden skall sluta/gå i pension. Ett utmärkt system för introduktion i och kunskapsöverföring från arbetslivet.Varför inte införa ett sådant arbetsförsäkringssystem.