Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

torsdag 12 maj 2016

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig


Rabarber och två svartvinbärsbuskar var först i 
potatislandet år. Tre sorters potatis tillkom igår. 
Ytterligare annat tillkommer snart.

När vi 2008 flyttade hit till Getingstorp så hade vi inga odlarplaner och definitivt inte av den omfattning som det blivit. Vi visste förstås att tomten var stor, c:a 5000 kvm, men tänkte väl inte längre än till att det skulle bli gräsmattor av det mesta. Tomten var då rätt vildvuxen så vi insåg snart att omfattande åtgärder behövdes. I den processen så föddes vårt trädgårdsintresse.  Vi anlitade en tjej som designade/ritade vår trädgård utifrån våra önskemål. Sedan startade ett omfattande arbete för att förverkliga trädgårdsprojektet. Redan efter 4 månader, den första sommaren, var vi på det klara med hur vi ville ha det, mycket tack vare goda råd från designern. Det som D och jag hade pratat om som en 4-årsplan sattes alltså i sjön redan år 2. Sedan har det följt nåt nytt varje år som du som trogen läsare av min blogg säkert vet. Att vi pratade i termer av en långtidsplan var helt på tvärs med D:s och min personlighet så vi var föga överraskade att vi var klara långt tidigare än planerat . Har vi bestämt oss för att göra något, ja då ser vi till att det genomförs.NU!

Vi valde att börja odla i drivbänkar i stället för på friland och det är vi på alla sätt nöjda med. En sak som vi  absolut inte tänkte odla var potatis. Varför odla potatis som finns lätt tillgängligt att köpa året runt? Men, 2012 så blev vi oxå med potatisland efter att ha testat lite smått i drivbänk. Har man väl kommit så långt, ja då finns det ingen återvändo. Då måste man varje år ha egen potatis, inte minst till Midsommar och senare till surströmmingen.


Egentligen är det konstigt att jag inte alltid varit en hängiven "potatismänniska". Under min uppväxt i Ångermanland var det ju högtidsstunder när potatisen skulle sättas och tas upp. Då var alla engagerade.

Igår satte D årets potatis. Det blev tre nya sorter ; Swift (vår), Princess (sommar) och Asterix (höst). I potatislandet huserar oxå rabarber och svarta vinbär. Snart tillkommer rödlök, schalottenlök, purjolök, dill, broccoli och squash.

Det händer alltid något i trädgården på Getingstorp.

PS Om min pappa varit i livet skulle han fyllt 97 år idag. Jag vet att han skulle älskat att se hur vi har  det här på vårt Getingstorp. Och som han skulle gillat potatislandet. Men, allra mest skulle han ha gillat D.  Dom hann tyvärr aldrig att träffas. DS


10 kommentarer:

  1. Visst måste man kunna ändra sig i livet och jag tycker att det är härligt med allting ni odlar! Jag älskar potatis idag, men när ja var liten ville jag helst bara ha ris ;) Min mamma serverade ganska ofta kall kokt potatis från kylskåpet och det var hemskt äckligt och gav mig avsmak haha ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tror inte att jag blev avskräckt av någon potatisrätt i min ungdom, men under lång tid som vuxen så åt jag inte potatis. Nu älskar jag potatis.

      Radera
  2. Det är bra när man finner nya vägar och intressen i livet! Det är det som gör det så härligt att man kan öppna för nya impulser. Och för att bara tala om potatisen, inget går upp mot egenodlad potatis, det har jag varit bortskämd med i hela mitt liv. Omgivningen förstod det dock inte i början, men sen så......Ha det gott i sommaren!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Somliga av oss behöver lite längre tid för att förstå, så var det oxå med mig. Ha de gott!

      Radera
  3. När jag var gravid så ångkokade jag färskpotatis och broccoli, hällde på gräddfil och lite örtsalt och sedan så njööööt jag. Guuuu vad gott det var!

    Jag är uppvuxen med potatis till nästan allt, mannen min är det inte och det ska vara si eller så med potatisen. Suck. Varför krångla till det?

    Fast om man vill krångla till det så kan man göra som jag och SÅ potatis! Det är ett projekt på några år, de blir inte så stora första året. Men jag misskötte det. Men skoj i alla fall! Tror jag har kvar frön kvar hos mina föräldrar, de specilköptes från USA eller om det var England. Minns inte, det var inte jag som fixade inköpet utan vi var flera som gick ihop.

    Men kul är det att se när det växer och inget smakar godare än egen skörd!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sent omsider har oxå jag insett att potatis är en delikatess.
      Att så potatis har jag aldrig tidigare hört talas om. Men visst, det kan vara kul att ta en omväg ibland.

      Radera
  4. 1. Att låta ett proffs rita ett så stort projekt som Getingstorp var väldigt smart. Har man ingen eller bara ringa erfarenhet av trädgård/torp med mera är det klokast att förlita sig på en som kan.

    2. Drivbänkar är både snyggare (i mina ögon) och mera ergonomiska än frilandsodling. Inbillar mig att det är mindre ogräs som letar sig in i drivbänkar och även om det finns ogräs, så slipper man åtminstone att ligga på knä för att ta bort det...

    3. Är uppväxt med stor träd- och hönsgård faktiskt. Där har alltid funnits en "potatisåker". Potatis var liksom dagens måltidstillbehör i olika utföranden, speciellt då pappa varken gillade ris eller spaghetti. Jag gillar potatis i alla dess former och det roliga är att vi hade premiär för skånsk färskpotatis här hemma ikväll. Så himla gott. Det är nå't speciellt med just färskpotatis tycker jag - ja, med surströmming också såklart:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1. Helt rätt att anlita ett proffs. Hon kom med lösningar som inte fanns i vår sinnevärld.

      2. Helt rätt även här.

      3. Såväl träd- som hönsgård, det trodde jag inte. Det där med en riktig "potatisåker" minns oxå jag från min ungdom.
      Min pappa åt aldrig vare sig ris eller spaghetti och testade aldrig pizza. Men han älskade potatis, och surströmming.

      Radera
  5. Svar: Hahaha! Full pott här alltså:-)

    Förstår att du inte trodde att jag är uppväxt på landet! Men det är faktiskt sant! Vi hade t o m kossor bakom hönsgården. Ja, å som du kanske anar (förstår) hatade jag mitt liv i byn och lämnade det - livet där alltså - vid 17-årsåldern.

    Såg slitet och alla måsten med huset och den enorma trädgården. Hade liksom varken lust, intresse eller ork att hålla på med det. Ja, jag klarade ju inte ens av gräsklippningen, trots löfte om höjd veckopeng...

    Så jag tog chansen/risken att fly å blev asfaltbonde. Å det har jag aldrig ångrat under alla dessa år.

    Med detta sagt - älskar man att leva livet på landet med allt vad det innebär - fine for me! Det respekterar jag verkligen!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du förklarar för mig.

      Det viktiga är att vi båda hittat vår plats här i livet.

      Älskar man att leva livet i stan med allt vad det innebär - fine for me! Det respekterar jag!
      Även jag har haft mina stadsperioder ( Uppsala och Örebro) i livet och trivts bra med det.

      Radera