 |
| Igår morse. Då minus 21, idag tar jag bort 2:an. |
lördag 7 januari 2017
Bloggpaus
Nu när vintern kommit på riktigt (?) så känner jag för en bloggpaus. Kort eller lång? Troligen kort, men osvuret är bäst. Brist på bloggfoder? Nej då, jag bara känner för en paus och så bra som det här året har börjat så är det nog rätt att följa magkänslan. Jag har inlägg på G, varav ett riktigt kanoninlägg, så jag kan starta om när helst jag känner för det. Jag kommer trots pausen att då och då titta in hos dig för att inte helt tappa kontakten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är bättre att pausa bloggen än att krysta fram något man inte har lust med.
SvaraRaderaVi ser fram emot kanoninlägget, det som kommer när du känner för det!
Härlig morgon!
Ja, varför sitta och värka fram inlägg. Har jag inte rätta känslan så blir det heller inte bra.
RaderaKanoninlägget ja, jag måste ju locka med något så att du/ni kommer tillbaka.
Det känns konstigt när det skiljer runt 20 grader från den dagen till den andra. Just igår morse såg det dock extra härligt ut med den uppåt kämpande solen.
Va' synd att du pausar, men tack så jättemycket att du förvarnar. Då slipper vi oroa oss. Har man tappat lusten är det bara att pausa, i stället för att krysta fram inlägg. Det blir inte bra och känslan försvinner både för bloggaren och läsaren.
SvaraRaderaJättekul att du vill hälsa på oss ändå. Vi kanske kan ge dig inspiration eill inlägg längre fram. Ska bli spännande att läsa ditt kanooooooninlägg.
Ha det riktigt bra nu och hoppas att bloggpausen blir kort. Sköt om dig!
Tack så mycket! På "återseende"!
SvaraRaderaTråkigt att du pausar, men behöver du det ska du naturligtvis göra det.
SvaraRaderaMeddela när du är tillbaka, om inte alltför lång tid hoppas jag.
Ha det lugnt och skönt under pausen!
Tack På nåt sätt annonserar jag min återkomst.
SvaraRaderaIbland behöver vi alla en bloggpaus. Jag tycker det är tråkigt att inte kunna läsa dina bra och fyndiga inlägg. IAllafall, ta den tid du behöver och hoppas du är på G snart igen.
SvaraRaderaTack! Jag torde vara tillbaka rätt snart igen.
RaderaNär man känner för att pausa ska man förstås göra det! Hellre det än att tröttna. Och jag säger som BP, tack för att du förvarnar! Vi ser fram emot när du kommer tillbaka. Hälsningar från Österrike!
SvaraRaderaTack snälla ! Ha det fortsatt gott i Alperna!
RaderaOj, vad snö ni har, här är det i stort sett snöfritt. Ha det bra under din paus!
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaSvar: Ja, jag vet;-)
SvaraRaderaÅ för oss panschisar blir det ju ingen skillnad imorgon. Jag menar alla som efter långledigheten måste pyssla ihop barn, fritids, skola, jobb, hämtning, lämning, aktiviteter för ungarna - det slipper vi ju tack och lov. Å har alltid gjort, då du ju heller inte har egna barn. Himla skönt om du frågar mig. Har aldrig varit stressat på det sättet, och det saknar jag då verkligen inte. Japp, jag är kanske en riktig egoist...
Ja, men om du vill att allt återgå till det s k normala så kan du ju alltid fundera på att blogga igen. Själv undrar jag hur jag ska få ihop en bild till Helgbilden från idet. Det får nog bli en bild till från parkeringen. Mycket upphetsande - NOT;-)
Jag har ju haft förmånen att få både barn och barnbarn sent i livet. Förvisso inte egna, men definitivt inget jag skulle vilja vara utan. Det där pusslandet när barnen är små har jag förstås bara kunnat följa från sidan genom barnbarnen, men jag tänker inte på det som nåt som jag klarat mig från utan snarare som något jag tyvärr inte fått vara med om. För som min tillvaro är efter stroken så saknar jag att inte kunna vara med och "busa och leka" med barnbarnen fullt ut. Jag saknar det nog mera än vad jag själv förstår för när jag stundom förstår det så smärtar det oerhört. Men, man kan inte få allt här i livet.
SvaraRaderaDet blev långt det här. Det kanske är bäst att jag börjar blogga igen.
En paus kan nog bara vara bra ibland, när man väljer den själv. För min del känns pausen lite jobbig då jag så gärna vill hinna med ialf minst tre inlägg i veckan, dels för att skapam en dokumentation över hur det går här i Kuching som kan vara rolig att titta tillbaka på, plus för att bibehålla kontakten med bloggvärlden, med dig och andra som för mig är en så värdefullt. Men jag hinner inte och den lilla tid jag har framför datorn är ytterst begränsad av flera orsaker, inte bara tidsbrist.
SvaraRaderaLäser din senaste kommentar här ovan och jag förstår att det måste kännas oerhört svårt att inte längre kunna "vara med", som förr, hur livet förändrats och begränsar tillvaron och många möjligheter. Tycker du är beundransvärd, du gör vad du kan för att se det mesta ur en positiv synvinkel, för att behålla livsgnistan, trots att smärtan ofta finns där, inombords. Nej, man kan inte få allt, men att drabbas av en stroke, som så plötsligt förändrar livet, måste vara oerhört tufft och jag önskar så att ingen skulle behöva gå igenom det du gör, att det som hände aldrig skett. Nu ser jag fram emot ditt kanoninlägg. Sköt om dig Steve !
Tack för dina vänliga ord! De värmer.
RaderaDu hade skrivit en kommentar till, men jag antar att det var den här du "tappat" och publicerar därför den. Att du inte just nu hinner med bloggandet kan jag förstå. Ni som befinner er i främmande land och med stora projekt på gång. Jag tycker oxå att bloggen är en utmärkt dokumentation och backspegel att titta i och en suverän kontaktyta med yttervärlden. Inte minst för mig som lever en rätt begränsad tillvaro.
Jag har förvisso accepterat att inte längre kunna "vara med" som förr, men i vissa stunder så kommer det ändå över mig som "en våt trasa". Det är då jag måste plocka fram de många ljuspunkter som jag ändå fått uppleva och upplever. Kanoninlägget som väntar runt hörnet är just en sådan ljuspunkt.
Än en gång, Tack! Ha de gott!