Reflektioner i "Quick-skandalens" kölvatten

Den s k Tomas Quick-skandalen torde inte undgått någon. En av de jurister är involverad är Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen. Tidigare i veckan var det debatt i SVT 1 "Veckans brott" där så väl Lambertz som Leif GW Persson och Tomas Quick/Sture Bergwall själv deltog. Där visades också dokumentären " Kvinnan bakom Tomas Quick"  av journalisten Dan Josefsson som oxå närvarade.  Dokumentären handlar om hur psykoanalytikern Margit Norell genom handledning och terapi  kom att styra  Säters rättspsykiatriska avdelning så att den psykiatriska expertisen på Säter underdånigt och okritiskt anammade hennes teorier om minnesbortträngning trots att dessa inte hade något vetenskapligt stöd. Josefsson har också skrivit boken "Mannen som slutade ljuga"  som nämnda dokumentär bygger på.   Även justitieminister Beatrice Ask deltog och meddelade att hon tillsatt en kommission för att utröna vad som gått snett, och varför, i rättsfallen kring Tomas Quick. Men f f a ska kommissionen visa på hur dylikt kan undvikas i framtiden.

Lambertz menar t ex att media gått på en blåsning och inte förstått något av Quick-skandalen som han dessutom menar inte är någon skandal. Medias agerande har sedan bidragit till att andra oxå hoppat i galen tunna. Lambertz som kraftigt kritiserats av Leif GW Persson och ses som en rättshaverist av Bergwall själv får nu oxå svidande kritik från de egna leden.

För min egen del så framstår hela Quick-skandalen som sällsynt obegriplig. Inte blir den enklare att förstå av den pågående debatten där experternas tyckande spretar åt alla håll.    Den ene upprörs över behandlingsformerna på Säter, den andre över bristande förundersökningsdisciplin och den tredje över omgivningens bristande juridiska kunskap.  Dessutom sjunker trovärdigheten i samma takt som debattnivån sjunker.  Icke desto mindre intressant är det ändå att följa turerna. Jag måste ju inte ta ställning till vad som är rätt eller fel. Jag kan nöja mig med att ta del och reflektera.

Särskilt uppmärksammat just nu är hur teorierna om minnesbortträngning kunde få ett så fast grepp om Säter. Trots avsaknad av vetenskapligt stöd. Det är dock inget ovanligt att nya teorier får fäste utan vetenskapligt stöd. Det som är avgörande i sådana fall är att teorin, som gärna ska vara något helt nyskapande, saluförs /introduceras  av en driven person, en person med kompetens och karisma som med övertygelse  kan få de nya ideerna att få fäste.

Jag kommer själv ihåg när den s k Minnesotamodellen/12-stegsprogrammet kom till Sverige på 80-talet. Jag tillhörde dem som anammade modellen och var delaktig i att 1984 starta det första behandlingsprogrammet inom Kriminalvården på den öppna anstalten Åby utanför Uppsala. Det benämndes Rattfällan och riktade sig till rattfylleridömda.
Jag introducerades genom en praktikantliknande vistelse på Lövstalund, ett av de första behandlingshemmen i Sverige som praktiserade behandlingsformen. Det var tillräckligt för att göra mig övertygad. Trots avsaknad av egentligt vetenskapligt stöd. Jag var till en början tveksam till sjukdomsbegreppet och de snarast religiösa inslagen, men fann fördelarna med behandlingen överväga och kan så här 30 år senare se att behandlingsformen är accepterad och fortfarande tillämpas.

Detta är ett viktigt skäl till att jag är försiktig med att förkasta och fördöma människor som snabbt och till synes okritiskt köper nya ideer. Det är ju sällan av ondo detta görs, snarare av motsatta skäl beroende på intresse och engagemang. Ibland kan det förstås gå fel men väldigt ofta utmynnar det i något bra när de nya ideerna fått provas och oxå vetenskapligt validerats. Vad skulle hända med utvecklingen om ingen vågade prova det okända och tidigare oprövade?

I början på 2000-talet   konfronterades jag personligen med motståndet mot och rädslan för det nya och okända. Det var när jag 2001, några månader före min stroke, börjat uppmärksamma omgivningen på den betydande förekomsten av ADHD bland fängelsedömda. Jag hävdade tidigt ett sambandmellan  ADHD-Missbruk-Kriminalitet och blev för detta under lång tid både hotad, hånad och motarbetad. Idag vet vi bättre och har oxå vetenskapligt stöd för hur ADHD-problematiken bland fångar, och andra med för den delen, bättre kan hanteras och behandlas.

Dagens tvivel

Jag kan inte undgå att allt mera tvivla på det svenska rättssamhället. Den uppenbara orsaken till mitt tvivel idag är den mediacirkus som Tomas Quick-soppan skapat. Senast igår sändes radioprogrammet "Studio ett" i nästan två timmar. Tyvärr missade jag det men kan genom läsning av artiklar så här dagen efter förstå att programmet bidrog till än mera förvirring och tvivel.

Att hela ärendet Tomas Quick är en rättsskandal torde det inte råda något tvivel om. Vad värre är så framträder idag framstående  jurister och gör det ena pinsamma uttalandet efter det andra. Justitieråd, polisprofessor, chefsåklagare, försvarsadvokater. Ja, just framstående jurister fyller nu manegen och bidrar blott till ännu större förvirring.

Finns ingen vettig person i ansvarsställning som omgående kan tillse att en kommission tillsätts för att en gång för alla gå till botten med denna rättsskandal? Frågan är väl vilka som skulle kunna ingå i en sådan kommission då hela jurist-Sverige just nu synes besudlat av den pågående debatten /cirkusen.

En sak som jag upplever särskilt smärtsam är de anhöriga till mordoffren som tvingas följa detta ovärdiga och respektlösa skådespel.

Så här blir det när stora pojkar bråkar.

GW vs Lambertz

Säger GW och Lambertz om sig själva.

Säger GW och Lambertz om varandra.

De juridiska giganterna Leif GW Persson och Göran Lambertz drabbade igår samman i Aktuellt. En kort och inte vare sig upplysande eller klargörande debatt om morddömde Tomas Quick. Trots att dessa båda herrar både torde och borde veta mera än de flesta om Quick-domarna så blev det bara några minuters tuppfäktning av det emotsedda mötet. I vart fall blev inte jag klokare av den s k debatten. Patetiskt.

Varför saluförde Aktuellt mötet som en debatt? En debatt kräver ju att deltagarna oxå lysnnar på varandra, vilket inte var fallet här. Dessa båda kombattanter synes  inte i första hand vilja klarna "Quick-soppan" utan verkar primärt intresserade av att  framhäva sin egen förträfflighet som sittande på den absoluta sanningen.

Idag ser jag att ytterligare en stor pojke blandat sig i debatten. Som om inte hela Quick-storyn redan var tillräckligt komplicerad och tilltrasslad.