Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

fredag 17 juli 2009

Ibland skäms jag över att vara svensk.

Hon: För sjuk för hemmet.
Han: För frisk för vårdrummet.
Efter 72 års äktenskap är Margit, 96, och John Aurells, 97, högsta önskan att få bo tillsammans efter att tvingats skiljas från varandra i april, men än syns ingen ljusning för paret i Malmö.
På Bellevue vårdhem har hon bott sedan april efter att ha legat åtta veckor på sjukhus efter en lunginflammation och hjärtinfarkt. Maken sedan 72 år var för frisk för att flytta med, och med en otillräcklig hemtjänst efter 

Margits behov är det omöjligt för henne att flytta hem. Själv känner sig John Aurell inte särskilt kry.
- Jag är inte så frisk, jag är blind på ena ögat och går dåligt, problem med magen har jag också.
Ändå krånglar han sig fram och tillbaka den 300 meter långa promenaden från parets gamla lägenhet med sin rullator två gånger om dagen.

Ja, när jag läser dylikt så skäms jag över att vara svensk. Visst, det finns regelverk och resursbrister men ändå vill jag att tjänstemän och andra som får dylika ärenden på sina bord för ställningstagande också tänker själva. Det kan väl inte vara så j...a svårt. Dom har kanske egna åldriga föräldrar. Dessutom blir dom ju själva gamla någon gång.

Jag har egen erfarenhet av detta att samtidigt vara både allt för sjuk och allt för frisk. Efter min stroke 2001 så var detta under de första tre åren ett återkommande scenario. Nu hade jag egen kraft och stöd av min familj som gjorde att jag bestämde mig för att avbryta alla diskussioner/strider med kommun och myndigheter i stöd- och hjälpärenden eftersom detta tog för mycket energi och kraft. Energi och kraft som jag i stället kunnat använda till att lära mig leva med mina funktionshinder och kunna utvecklas vidare som människa, vågat ta ny stora beslut i livet och sedan drygt 1 år helt skiftat spår i livet och bytt ut lägenhet i "trygga" staden Örebro till boende i underbar lantmiljö i en liten kommun, Lekeberg. 

Det senare en av de bästa mediciner jag kan tänka mig. Dessutom är det påtagligt hur mycket större förståelse jag möter i den lilla kommunen Lekeberg jämfört med storstaden Örebro.

Är man 96 och 97 år ter sig alternativen dock inte så många, därav min upprördhet över detta vidriga sätt att behandla människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar