1 ½ år på Sirishof

Sirishof.

Min bloggkompis BP tycker att jag ska skriva ett inlägg om hur tillvaron ter sig på Sirishof, det äldreboende i Örebro som jag bor på sedan  den 20 maj 2020. Kan väl passa bra då att  så här, drygt 1 ½ år efter att  jag flyttade in, berätta lite om tillvaron här.

Egentligen finns inte mycket att skriva om då det är en rätt så ospännande tillvaro. Men, icke desto mindre, en tillvaro jag trivs alldeles utmärkt med.

Att flytta från mitt älskade Getingstorp var nåt som jag bävade inför, men det fanns förstås nånstans där i bakhuvet att jag skulle bli nödgad därtill då jag märkte att jag fick allt svårare att ta mig fram . Vartefter min fysiska förmåga sviktade  så kom jag och D till slut fram till beslutet att en flytt är ett måste. 

Ett avgörande önskemål inför flytten var att jag ville bo på ett ställe där jag så långt det är möjligt kan "leva mitt eget liv". Jag var inte ute efter sällskap och massor av gemensamma aktiviteter utan ville komma till en lugn plats där jag kunde "rå mig själv" och själv bestämma hur min vardag ska se ut. Ställen av typen "här är vi som en enda stor familj" var jag alltså inte ute efter.

Då Sirishof uppfyllde mina önskemål och dessutom har Örebro stadspark som närmaste granne hade jag inte svårt att bestämma mig. När jag sedan kom hit och kunde konstatera att min lägenhet ligger några våningar upp och med utsikt över just stadsparken, ja då var det så bra det kunde bli.

Hur ser då min vardag ut? Jo, den börjar kl. 6 då min telefon ringer. Någon "sjusovare" har jag aldrig varit då jag trivs med att starta dagen tidigt. Sedan tar det förstås sin rundliga tid för mig att göra mig i ordning och vara påklädd och klar till frukosten som jag valt att inta kl. 07.30. Frukosten, liksom alla andra måltider, får jag serverad i min lägenhet då jag valt att inte äta i den gemensamma matsalen.

Med frukosten intagen och "gomorronmesset" skickat till D så  placerar jag mig  framför TV:n eller vid datorn. När jag fått mig en dos av dagens nyheter och läst dagstidningarna på internet så har förmiddagen passerat.

Kl. 13 äter jag dagens lagade måltid, oxå den i min lägenhet. Jag har i mitt vuxna liv alltid ätit bara frukost och ett lagat mål mat om dagen och gör så fortfarande. Om jag ville skulle jag kunnat fylla hela dagen med att äta då här serveras ett stort antal måltider. Förutom frukost, lunch med dessert och middag så bjuds mellanmål, kaffe med dopp och kvällsmål. Inte sällan har någon i avdelningspersonalen bakat så det bjuds tårta eller rykande färskt fikabröd. Då och då snitsas frukosten till och det erbjuds s k "hotellfrukost". Vid storhelger bjuds det alltid på nåt extra. Jag blir mätt bara av att tänka på all mat som bjuds.  

Hur är det då att bo på ett äldreboende som Sirishof? Hur blir jag  omhändertagen  och vilka är det som tar hand om mig och hur ser personalresurserna ut ? 

Vi är åtta boende på min avdelning och var och en har sin egen lägenhet. Hur och om man vill umgås avgör jag helt själv. 

Avdelningspersonalen finns tillgängliga dygnet runt. Vill jag något så trycker jag bara på "larmknappen" som jag bär på mig.  Personalgruppen består av undersköterskor.  Jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb och jag är full av beundran för hur dom klarar av att tillgodose alla boendes olika behov och speciella önskemål.  Inte minst jag själv har ett antal speciella önskemål och "egenheter".

 Jag har en särskild kontaktperson i personalen som jag i första hand vänder mig till med mina frågor och funderingar. Hon ansvarar oxå för viss löpande medicinsk provtagning och kontroller. Hon hjälper mig  därutöver  med att duscha, hon tvättar och stryker mina kläder varje vecka etc. Ja, hon sköter allt i mitt hushåll som jag inte klarar själv. Hon betyder oerhört mycket för min trivsel här och vi har fått en väldigt bra relation.

En av de stora fördelarna på den avdelning jag bor är den minimala personalomsättningen. Det innebär att jag lärt känna all personal och dom har lärt känna mig vilket skapar både trivsel och trygghet. 

Den medicinska personalen och omvårdnaden är oxå av bästa märke. Sjuksköterska finns tillgänglig veckans samtliga dagar. Läkare kan jag om jag så vill träffa varje vecka.  Vårdcentral knuten till Sirishof finns 10 minuters rullstolspromenad bort. En arbetsterapeut finns oxå som hjälper mig kring frågor om hjälpmedel etc.

Mathållningen som jag beskrivit ovan och är mycket nöjd med sköts av en gastronom. Jag är rätt kitslig och bortskämd när det gäller mat, men jag har för den skull aldrig upplevt att jag ses som krävande eller besvärlig.

Det finns även en kultur- och aktivitetsansvarig som ser till att aktivitetsutbudet är brett och att det finns något som passar alla. Själv deltar jag  inte i några gemensamma aktiviteter, i vart fall inte hittills. Däremot har den aktivitetsansvarige och jag återkommande intressanta samtal om ämnen vi enas om. De senaste samtalen har rört hjärnan och dess funktioner. Lärorikt och inte minst användbart i vardagen. Jag mår dessutom bra av att få lite extra intellektuell stimulans.

Städning sköts av en inhyrd firma och jag får städat en gång i veckan.

Andra utifrån kommande tjänster som tillhandahålls är frisör, fotterapeut och tandhygienist.

Besök kan jag ta emot närhelst jag vill.

Jag inledde med att skriva att det inte finns mycket att skriva om, men det blev visst ett rätt långt inlägg ändå. Som du säkert förstår så har det gått mycket bättre än jag trodde att anpassa mig till en äldreboendetillvaro. De farhågor jag hade innan flytt har alla kommit på skam. Jag tycker att Sirishof lever upp till sin devis; gott liv - varje dag.

Jag är glad att efter 1½ år på Sirishof kunna skriva ett blogginlägg i denna positiva anda. Lika glad är förstås D.

100 dagar

Jag känner mig skönt inbäddad i grönska när jag 
tittar ut över stadsparken.

Mitt första blogginlägg från Sirishof skrev jag efter en månad och det kan du läsa här. Nu har det gått ytterligare drygt två månader och igår var det etthundra dagar sedan jag flyttade hit och jag kan konstatera att mina första positiva intryck kvarstår eller har förstärkts. 

Jag ska villigt tillstå att det var med en betydande ängslan och oro jag såg flyttdagen, den 20 maj, närma sig. Inte så konstigt kanske, då jag för första gången på 70 år inte skulle befinna mig i "min egen lugna vrå".
Frågorna och funderingarna hopade sig.

Svaren på mina frågor lät vänta på sig och under den första tiden så blev frågorna snarare fler. Då kan jag nog påstå att jag kände mig rätt risig. Men, efter att ytterligare tid förflutit  så blev frågetecknen i stället utropstecken. Jag kom till ro, skapade  mina egna rutiner och började känna mig hemma. Ja, jag började t o m  känna ett visst mått av trivsel i min nya tillvaro.

Avgörande för detta är den fantastiska personalen som alltid finns till hands. Personalomsättningen synes vara minimal vilket gör att jag hela tiden möter samma personer. Så här efter 100 dagar så har jag lärt känna all personal och dom mig vilket förstås underlättar i vardagen. Jag har dessutom en  kontaktperson i personalen med särskilt ansvar för sådant som rör mig och det systemet fungerar utmärkt. Jag kan inte tänka mig en bättre kontaktperson än den jag har.

Jag är som person lite av en "ensamvarg" och här tillåts jag oxå vara det. Det accepteras att jag inte är en gruppaktivitetsperson som förväntas delta i allt som erbjuds, vilket är rätt mycket vill jag påstå. 
- Vill jag delta i någon aktivitet eller för den del göra något på egen hand så säger jag till och då löses det. 
- Den medicinska omvårdnaden är av toppklass och finns dagligen till hands.  
- Den praktiska hjälp jag behöver till följd av mina fysiska funktionshinder fungerar till min fulla belåtenhet.
- Som vegetarian så trodde jag att mathållningen kunde bli ett problem, men icke. Jag får själv välja rätter ur ett brett utbud och sedan får jag en egen veckomatsedel.
- Städning och tvätt sköts varje vecka och fungerar precis som jag vill ha det, d v s problemfritt.
- Själva boendet känns på intet sätt institutionaliserat utan jag känner att jag bor i min egen bostad där jag kan vara så privat som jag önskar.

Sammantaget så kan jag inte tänka mig ett bättre boende när situationen nu är sådan att jag inte längre klarar av att bo på Getingstorp.

Finns då inget negativt? Jo, och det är som så mycket annat i samhället i dag beroende på coronapandemin. Jag har inte fått träffa D (Darlingen)  på 100 dagar då besöksförbud råder. Vi håller daglig kontakt via sms, mail och telefon. Men visst känns det konstigt, allra helst som jag alltid varit van att D finns vid min sida.

Förändringar - ett hot mot demokratin?

Inte alla förändringar är lätta att förstå,
men vill man  så går de flesta att förstå.

 

Denna artikel gav mig uppslag till dagens inlägg.
Inte sällan ändras företeelsers och verksamheters benämningar. Ett nytt namn för att betona en förändring, för att det ligger rätt i tiden, eller av någon annan orsak. Kan det också vara ett led i att märkvärdiggöra nyheten? Att göra det svårbegripligt för vanligt folk.  Så att politiker och de närmast berörda är de enda som begriper.  Riktigt så illa vill jag inte tro att det är.

Praktik som en del i en utbildning förstår alla vad det är. Vad jag inte visste var att praktik sedan 2001 benämns VFU= Verksamhetsförlagd utbildning.  Ändringen  från praktik till VFU gjordes för att "illustrera en djupare förändring i synsättet på utbildningens praktiska förankring". OK, det  beskriver en praktik/VFU som ingår i en utbildning du genomgår.  Inget konstigt med det tycker jag.

Men, det finns också praktik som bara är inriktad på att ge arbetslivserfarenhet. Kallas det fortfarande praktik ?

Ett annat förändringsexempel är begreppet sjukpension som 2003 ändrades till sjukersättning.  Inte så konstigt ändå med dessa förändringar. Sjukpension betecknade ju något definitivt. Du var helt enkelt borta från arbetsmarknaden. Idag, inte minst till följd av den medicinska utvecklingen, så behöver ett sjukdomstillstånd inte vara för evigt. Detta betyder dock inte att jag ställer upp på alla delar i Regeringens s k arbetslinje. Det finns fortfarande sjukdomstillstånd som omöjliggör en återgång till arbetsmarknaden.

Socialbidrag heter idag försörjningsstöd.  Försörjningsstöd är ändå vad det handlar om och då socialbidrag med åren fått en väldigt negativ klang så kanske en förändring helt enkelt låg i tiden. När fattigvård ändrades till socialvård låg det nog oxå i tiden.

Pryo -  (praktisk yrkeslivsorientering)   blev prao ( praktisk arbetslivsorientering ). 
I gymnasiet ersätts prao med APU (ArbetsPlatsförlagd Utbildning). Inga märkliga förändringar tycker jag då de tydligt talar om vad det rör sig om.

Dagis har blivit förskola. Kan väl bero på att forna tiders dagis / daghem förändrats till en mera utbildande och skollik verksamhet, en pedagogisk verksamhet. Det krävs ju oxå en kvalificerad utbildning för att arbeta på förskola vilket tidigare dagis/daghem inte krävde.

Forna tiders ålderdomshem har  blivit vård- och omsorgsboenden. Inget konstigt med det då det idag  är så många fler  variabler än ålder som vägs in för att få plats på ett sådant boende.

Jag drar inte så långtgående konsekvenser som artikelförfattaren och ser dessa förändringar som ett hot mot demokratin. I vardagen möter jag dagligen sånt som jag inte förstår vid första genomläsning, men då kan jag ju alltid googla eller på annat  sätt försöka lära mig vad nyheten betyder.

Apropå förändringar. Den förändring jag  närmast vill se är att gårdagen förlust mot Portugal vänds till en 3-1 vinst på tisdag. 2-0 går oxå bra.

100 år är väl ingen ålder

Går med råge till Jokkmokks kommun.

Så resonerar uppenbarligen Jokkmokks kommun som nekar Anna, 100,  plats på ett äldreboende. Detta trots att hon själv inget hellre önskar då hon känner det otryggt att bo själv.  Hon erbjuds i stället utökad hemtjänst. Jag förstår inte hur kommunen tänker. Har man fyllt 100 år så behövs ingen särskild behovsprövning enligt min mening, då borde ens egna önskemål väga tungt nog.

Rätt tänkt av Sollefteå kommun

Äldreboendet Vallänge blir kvar.

Mina senaste inlägg har handlat om företeelser i Sollefteå kommun där jag växte upp och varifrån jag flyttade för 40 år sedan. Jag har särskilt berört äldrevården i Sollefteå och speciellt äldreboendet Vallänge och dessutom har jag försökt syna hotellprojektet Hallstaberget.
Jag hann oxå med att skicka en protestskrivelse till ordföranden i vård- och äldrenämnden angående Vallänge och precis som jag önskade så har Sollefteå kommun nu beslutat att behålla Vallänge i sin nuvarande form. Oaktat om min skrivelse haft någon som helst inverkan så är det ett mycket glädjande beslut. Glädjande för min mamma och övriga som bor på Vallänge och därmed oxå glädjande för mig.  Jag hoppas att detta beslut kan bidra till en fortsatt debatt om äldreboendens storlek. Ska man satsa på boenden av Vallänges storlek, 12 permanenta + 2 korttidsplatser, som gagnar verksamheten och präglade av lugn och harmoni är bra både för boende och personal eller ska man satsa på stora kostnadseffektiva boenden, minst 30 platser,  präglade av stress och anonymitet för både boende och personal.  Kort sagt, ska man satsa på kvalitet eller kvantitet?  Den här debatten pågår  oxå i skolan där vi vet att mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en bra verksamhet. För mig är valet givet och jag tror att de flesta av oss är beredda att ta en högre kostnad för att prioritera barn och äldre.

I vilket fall så är detta en glädjens dag, mera än vad som brukligt är.

Terror på äldreboende

En skrämmande läsning är denna artikel om hur nattpersonal terroriserat de boende på äldreboendet Kungsgården i Kumla kommun. Hur är detta möjligt är en adekvat fråga. Men, det är nog ändå som enhetschefen på äldreboendet säger:
- Det som hänt är skrämmande men jag tror det kan hända överallt.

Inte minst i arbetslag som jobbar natt kan det lätt utkristalliseras beteenden som vi tycker är orimliga. Dock är det nog inte helt ovanligt att nattpersonal som jobbar i små team under lång tid skapar sina egna regler, bl. a. beroende på att någon chef sällan finns på plats när de jobbar. Då är det lätt att ett fåtal dominanta personer "skrämmer" övriga arbetskamrater till tystnad och det obegripliga beteendet bara accelererar och uppfattas som berättigat.

Det är också ett välkänt faktum att personal som väljer att jobba natt inom vårdyrken inte ofta tillhör de mest motiverade och engagerade. De styrs av mera egobetonade krafter. Inte sällan är de dessutom missnöjda med den kärnverksamhet som bedrivs.

Även om detta kan hända i stort sett var som helst så börjar jag ändå vid genomläsning av artikeln att fundera vad det är för samhälle vi skapat och lever i. Skrämmande är bara förnamnet.

Ibland skäms jag över att vara svensk.

Hon: För sjuk för hemmet.
Han: För frisk för vårdrummet.
Efter 72 års äktenskap är Margit, 96, och John Aurells, 97, högsta önskan att få bo tillsammans efter att tvingats skiljas från varandra i april, men än syns ingen ljusning för paret i Malmö.
På Bellevue vårdhem har hon bott sedan april efter att ha legat åtta veckor på sjukhus efter en lunginflammation och hjärtinfarkt. Maken sedan 72 år var för frisk för att flytta med, och med en otillräcklig hemtjänst efter 

Margits behov är det omöjligt för henne att flytta hem. Själv känner sig John Aurell inte särskilt kry.
- Jag är inte så frisk, jag är blind på ena ögat och går dåligt, problem med magen har jag också.
Ändå krånglar han sig fram och tillbaka den 300 meter långa promenaden från parets gamla lägenhet med sin rullator två gånger om dagen.

Ja, när jag läser dylikt så skäms jag över att vara svensk. Visst, det finns regelverk och resursbrister men ändå vill jag att tjänstemän och andra som får dylika ärenden på sina bord för ställningstagande också tänker själva. Det kan väl inte vara så j...a svårt. Dom har kanske egna åldriga föräldrar. Dessutom blir dom ju själva gamla någon gång.

Jag har egen erfarenhet av detta att samtidigt vara både allt för sjuk och allt för frisk. Efter min stroke 2001 så var detta under de första tre åren ett återkommande scenario. Nu hade jag egen kraft och stöd av min familj som gjorde att jag bestämde mig för att avbryta alla diskussioner/strider med kommun och myndigheter i stöd- och hjälpärenden eftersom detta tog för mycket energi och kraft. Energi och kraft som jag i stället kunnat använda till att lära mig leva med mina funktionshinder och kunna utvecklas vidare som människa, vågat ta ny stora beslut i livet och sedan drygt 1 år helt skiftat spår i livet och bytt ut lägenhet i "trygga" staden Örebro till boende i underbar lantmiljö i en liten kommun, Lekeberg. 

Det senare en av de bästa mediciner jag kan tänka mig. Dessutom är det påtagligt hur mycket större förståelse jag möter i den lilla kommunen Lekeberg jämfört med storstaden Örebro.

Är man 96 och 97 år ter sig alternativen dock inte så många, därav min upprördhet över detta vidriga sätt att behandla människor.

Viktigt med rätt sökprofil

Efter 11 fina år tillsammans måste de skiljas.
Edith Henningsson, 84, kommer att sakna sin kära katt Curry.
Men nöden har ingen lag.
Curry är ett hot mot pälsdjursallergiker på mattes äldreboende, Solgården i Östhammar.
Den stillsamma gamla katten berättar själv om sitt öde i en annons på Blocket.
”Hej! Jag heter Curry och jag är 11 år. Jag bor hos min matte på ett äldreboende, men nu får jag inte bo kvar! Dom har anställt en person som inte tål mej och andra pälsdjur.”
Eftersom man nu tillåter boende att ha husdjur på detta äldreboende så borde man tänkt på detta när man sökte ny personal eller är det diskriminering att inte anställa pälsdjursallergiker.
Sällan är tillvaron så enkel som den ter sig vid första anblick.