Backhoppning har blivit lite som curling, poppar upp vart fjärde år. Allra helst som nyårshoppningen i Garmisch-Partenkirchen inte längre visas i svensk TV.
Backhoppning är dessutom en av de få grenar där man med visshet kan veta att ingen uppstickare slår till med en sensationell vinst. Nej, här är det dom stora kanonerna, de säkra korten som gör upp om medaljerna. Just nu finns bara ett säkert kort, Simon Amman från Schweiz. Upprepade berdriften från Lake Placid 2002 och tog dubbla guld även denna gång. Hur i all friden kunde han floppa totalt i Turin 2006, där han blev 15:e resp. 38:e ?
Varför finns inte längre några svenska backhoppare? Jag som kommer från Sollefteå har upplevt tider då backhoppning var en stor sport. Inte minst i Sollefteå där Hallstabacken funnits sedan 1933.
Nej, jag hade själv aldrig en tanke på att bli backhoppare. Skidor på längden, utför och ishockey. Så långt sträckte sig mitt vinteridrottande. Mitt mod räckte inte till för att våga prova backhoppning.
I Ångermanland finns också hoppbacken med det vackraste namnet. Paradiskullen i Ö-vik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar